1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

ta både omstridda nyckeltermer och omtvistade nyckelriter skulle det betyda
en genväg till politisk legitimitet. Vi hittar också mycket riktigt ett
återanvändande av äldre riter i 1865 års medieberoende genre politiskt
möte. Skarpskytterörelsens möten var kanske de främsta exemplen på en
sådan utmaning, där militärens rekvisita och riter – uniformer, marscher,
musik – omtolkades i en närmast demokratisk anda. Men också den manliga
medelklassens offentliga mötens olika legitimerande riter (ordförandeval,
diskussion, acklamation, beslut), samt ett leve för kungen, ingöts
nu med en ny, reformvänlig, ”här talar nationen”-innebörd.
Detta framgår tydligt när man läser om de många reformfester som
anordnades efter det att reformen röstats igenom. Under dagarna som
följde beslutet om representationsreformen visade Stockholms tidningar
upp notiser – Nya Dagligt Allehanda gav dem rubriken ”Glädjeyttringar”
– som beskrev ”representationsfesterna” i nationens olika städer. 38 Post-
och Inrikes Tidningar kunde dessutom ge en utförlig beskrivning av en av
de få liberala Stockholmstillställningarna; offentliga reformmöten och
fester var annars nästan okända i själva huvudstaden. Den utspelades på
Stockholms Kungliga stora teater, där ”med anledning af den stora tilldragelsen”
salongen blivit ”festligt eklärerad. Alla platser voro upptagna
af en högtidsklädd publik.” Ett entusiastiskt jubel av leve och hurrarop,
handklappningar samt ”hviftningar med näsdukarne af fruntimren” hälsade
kungens entré.
Folksången begärdes och uppspelades, då hela publiken instämde.
Sedan hr Swartz som Gustaf Wasa uttalat de sista orden om att dagen
gryr öfver Sverige, uppgick fonden och man såg, belyst af bengalisk eld,
en tablå med Konung Carls byst, omgifven af fyra allegoriska figurer
[…]. 39
Sedan en lång rad figurer med tillhörande rekvisita beskrivits och namngetts
(jämlikhetens och frihetens gudinna, det godas och det sannas genier,
men också adeln, prästeståndet, borgar- och bondeständerna) fortsätter
uppräkningen av de viktigaste riterna. Teaterns kör och orkester
spelade ”Ur svenska hjärtans djup” – ”äfven häri instämde publiken” och
knappt var hymnen ”med derpå följande fanfarer slutad, förrän lefve- och
hurraropen åter på det lifvligaste förnyades”. När kungen till slut lämnade
teatern begärdes, spelades och sjöngs ”folksången” en gång till, och
kungen beledsagades på hemvägen av en hurrande folkmassa, ”som uppfyllde
hela Gustaf Adolfs Torg och Norrbros trottoarer”. 40 Här hittar vi
gamla riter – folksången, kungens leve, hurrarop och näsduksviftning –
144 — madeleine hurd