1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

talet. Konserter gavs i varuhusets terum och på takterassens uteservering
under den varmare årstiden. 62 Och precis som i de amerikanska butiksmiljöerna
upphörde konsertverksamheten i början av 1920-talet, då även
NK startade en egen radiostation. 63 Det var upptakten till slutet för den
levande musiken i butiksmiljöerna. Vid övergången från 1920-tal till
1930-tal var den så gott som helt ersatt av uppspelningar i radio och fonogram.
Listan över reklammusik som sedermera ackompanjerat våra ökande
konsumtionsmöjligheter under 1900-talets lopp skulle kunna göras lång.
Efter Karl Gerhards svenska version av ”Yes! We have no bananas”
(producerad av United Fruits co.) som han tog med i nyårsrevyn Bröd och
skådespel 1924, sjöng Ernst Rolf ”Ford-valsen” i sin Chinarevy på 1930talet,
på skivtallrikarna spelades Mjölkcentralens ”Kaffe utan grädde är
som kärlek utan kyssar”, ”Leendets sång” – en foxtrot med Ulla Billqvist
avsedd att öka tandkrämsförsäljningen och under rekordårens konsumtionsyra
sjöng Brita Borg Elektrohelios ”Frysboxcalypso” och Hasse
Alfredsson fyllde i med ”Friska tag” på samma utgåva. 64
Gustaf Mallander var tidigt ute, en pionjär i det moderna reklamsamhällets
upptakt. Hans idag oanseliga, bortglömda och kanske kuriöst betraktade
vishäfte kan i själva verket betraktas som en prototyp för den
massmedierade reklammusiken. I Europas storstäder togs överhuvudtaget
många, snabba, gärna sensationella och innovativa reklaminitiativ
just under 1880-talet, framdrivna av en accelererande industriell massproduktion,
nya kommunikationsteknologier, ökande urbanisering och
en expanderande borgerlig köpkraft att konkurrera om. 65 För Mallander
själv var emellertid annonsvisboken i första hand ett försök att för egen
del slå mynt av stadens kommers och konkurrens, som en tvingande
nödvändighet. Sedan hösten 1886 hade han legat hjärtsjuk i Stockholm
och under våren 1887 arrangerades flera stödföreställningar till hans förmån,
bland annat på Svenska teatern i Helsingfors, där han under många
år varit anställd som skådespelare. 66 Hjälpen var välbehövlig skrev tidningarna.
Lön från teatern där han var fäst hade uteblivit, och om han
skulle tillfriskna hade läkarna förbjudit honom att beträda en scen igen.
Kanske han kunde få jobb vid någon tidning, skrev man. 67 Juldagskvällen
1887 arrangerade han en sista föreställning i Stockholm på Vasateatern i
Stockholm, en ”musikalisk-dramatisk-deklamatorisk soaré” med biträde
av artister från Kungliga teatern. 68 Han avled en tid senare på försommaren
1888, 48 år gammal: ”Allas vår vän Malle” hade skattat åt förgängelsen.
Sedan många år hade han med framgång uppträtt på olika scener
i huvudstaden, landsorten och i Finland och med tiden förvärvat sig ett
1 0 — ulrika torell & christina mattsson