1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

sitt första år besöktes Skandinavisk-etnografiska samlingen av mer än 20
000 personer. 56 Nordiska museets personhistoriska samling kan, liksom
reliksamlandet i allmänhet, ses som ett konkret uttryck för det slutande
1800-talets kändiskultur. Den personhistoriska avdelningen formades
till en materiell kanon över personer som återkommande representerades
i porträttbilder, dagstidningar, illustrerade tidskrifter och biografier.
Inte sällan hade de redan förärats statyer eller andra monument, eller lånat
sina namn till kommersiella produkter. Museisamlingen och föremålen
framträder därmed som aktiva delar av det sena 1800-talets mediesystem.
De återspeglade inte passivt något som bara utspelade sig på andra
håll i samhället utan bidrog också till att skapa samtida kändisar och
historiska personer.
Museisamlingen hade till exempel tydliga beröringspunkter med vaxmuseerna,
vilka i sin tur, av samtida vittnen, kunde beskrivas som ett
slags nyhetspress i plast, och som materiella komplement till de illustrerade
tidningarna. 57 Inte minst i fråga om sina persongallerier framstår
Svenska Panoptikon, vars verksamhet pågick från 1889 till 1924, och
Nordiska museets föremålssamling många gånger som överlappande.
Konstruktionen av Hazeliusminnet 1901 skedde till exempel inte bara
genom att otaliga, tillsynes obetydliga, föremål tillfördes grundarens museum,
och att hans födelsebostad flyttades till Skansen. Artur Hazelius
tog även plats som vaxdocka på Panoptikon, och hans namn var ett av de
omkring 500 som Alfred Bexell lät föreviga i sten i de halländska skogarna.
Hazelius saker, hans kroppsliga gestalt och namn kom därmed att
lägga något mer påtagligt och autentiskt till de minnesrunor, biografier
och porträtt som samtidigt inflöt i den periodiska pressen.
Avslutning
Historiskt bristfälliga perspektiv på samhällets mediebruk har ofta
utmynnat i vemodiga teorier om offentlighetens förfall. Det sena 1900talets
medielandskap har inte sällan beskyllts för uppkomsten av ett tillstånd
där direkta relationer, ansikte mot ansikte, gått förlorade. Sådana
teorier har emellertid förbisett att de ”offentliga sfärerna alltid har upprättats
genom olika typer av medierade publikrelationer, dvs. genom
framställningen och användningen av olika tekniker för kommunikation
med större grupper av människor”. 58 Peter Burke kan till exempel på
goda grunder avfärda Daniel Boorstins historieskrivning i The image från
1961. Termen ”pseudohändelse”, som Boorstin använder för att beskriva
konsekvenserna av den grafiska revolutionen, är i högsta grad användbar
1 4 — andreas nyblom