1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

De viktigaste efterföljarna och utmanarna till Hierta blev Niklas Hans
Thomson och Albert Bonnier. Den förre var en gammaldags patriarkal
boktryckare och förläggare som började sina bokliga affärer i Malmö och
slutade som resignerad bibliotekarie i samma stad. Albert Bonnier lyckades
däremot i långa loppet utveckla en större kommersiell bredd och etablerade
sig på flera fronter med en framgångsrik boklåda vid Norrbro i Stockholm
(grundad av brodern Adolf) som utgångspunkt. Det är inte möjligt att utse
någon vinnare i den intrikata konkurrenssituation som uppstod kring tidens
populära författarskap. Men så mycket vågar man påstå, att den intensiva
jakten på skönlitterära nyheter, inledningsvis hämtade från utländska
samtida populära författarskap, i hög grad präglade den skönlitterära marknaden.
Nu fick inte de litterära smakdomarna utslagsrösten. Förläggarna
förlitade sig i högre grad på publikens preferenser.
Det uppstickande mediet häftesserien spelade i praktiken huvudrollen
i konkurrensen mellan förläggarna, där skiftningarna i konjunkturerna för
översatt fiktionsprosa och svenska original märktes tydligt. I början av
1840-talet ökade emellertid utgivningen av svenska originalförfattare avsevärt.
9 Det var inom de skönlitterära häftesseriernas medielandskap som
den framgångsrika marknadsförfattaren Emilie Flygare-Carlén kunde
göra karriär. En tvekamp utbröt rent av mellan Thomson och norrköpingsboktryckarna
Östlund & Berling om denna romandrottning. Skåningen
vid Östermalmstorg förlorade striden mot firman i provinsen, som
dock ganska snart gick i konkurs på grund av alltför riskabla affärer. 10
Denna förläggarkonkurrens, stundtals manifesterad i öppen kollision,
mattades betydligt på 1850-talet, eftersom riksdagen 1851 beslutade om
att fördubbla stämpelskatten på periodiska publikationer. Detta beslut
hade såväl politiska och ekonomiska som estetiska orsaker. Man kan tolka
det som en konservativ reaktion och ett försök att förhindra att underhållningslitteraturen
utnyttjade den periodiska pressens förmånliga villkor. 11
Att publicera skönlitteratur som så kallade veckoskrifter blev därefter mindre
attraktivt. Men utgivning av billigböcker, ofta baserad på försäljning
via förhandsteckning av olika slag, var ett tillvägagångssätt som levde kvar
och fortsättningsvis starkt präglade spridningen av skönlitteratur (och
även uppbyggelselitteratur) i stora upplagor och till billigt pris även under
resten av den period som är aktuell i denna bok.
Här finns anledning att infoga Sven Rinmans iakttagelser av utvecklingen
på den svenska bokmarknaden fram till 1887. Han konstaterar i ett
jämförande perspektiv att den svenska medelklassen var relativt illitterat,
att översättningslitteraturen på 1870-talet hade en mycket stark ställning
(omkring 70 procent av det totala antalet romaner) och att de svenska
0 — gunnel furuland