1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

Några decennier senare, efter Erik Axel Karlfeldts död 1931, utspann
sig en debatt mellan Torsten Fogelqvist och Torgny Segerstedt som visade
på denna konflikt mellan person och verk, mellan det rationella å
ena sidan, och bejakandet av det materiellas mening å den andra. Medan
Fogelqvist menade att bevarandet av Karlfeldts hem, Sånggården i Sjugare,
skulle vara ett hedervärt sätt på vilket diktarens betydelse som nationalskald
kunde befästas – som en pendang till Linnés Hammarby och
Björnsons Aulestad – hävdade Segerstedt istället att ett sådant arkeologiskt
intresse för diktaren, vars upphov han höll Artur Hazelius skyldig
för, innebar ett underskattande av de andliga värdena. Möbler, husgeråd
och byggnader hade ingenting med författarskapet att göra. ”Ett än så
pietetsfullt bevarande av det som är oväsentligt och periferiskt, blir aldrig
en hyllning åt det som är ande och liv”, konstaterade Segerstedt. Någon
sådan värdeförskjutning fanns det emellertid ingen anledning att
oroa sig för, enligt Fogelqvist. Ingen människa, påpekade han, besökte
Linnés Hammarby för att tränga in i dennes forskningsbragder och vetenskap.
Det handlade istället om ett rent mänskligt intresse, om att förnimma
något av den tidsanda och den kulturatmosfär i vilken Linné
hade levt. ”Det är en annan sak, en mindre sak, en sak för sig, men ändå
en sak”, framhöll Fogelqvist. 5
Att fascinationen för berömda personers artefakter inte bör avfärdas
som en anekdotisk trivialitet vittnar inte minst dess fortlevnad om. I
skrivande stund har auktionskammaren Bukowskis just sålt Ingmar Bergmans
lösöre till häpnadsväckande priser, den tidigare misstänkte Olof
Palme-mördaren Christer Petterssons slitna läderboots säljs på Tradera
som ”historiska föremål”, och släktingar till Mahatma Gandhi – denne
ikon för en icke-materiell livsstil – försöker stoppa handeln med hans
glasögon, klocka och skor. Men företeelsen förtjänar också att tas på allvar,
dels för att den bevisligen haft och ännu har betydelse för människor,
dels för att den rent konkret har påverkat konstruktionen av ett nationellt,
institutionaliserat kulturarv i form av Nordiska museets personhistoriska
samling. Genom sin materiella påtaglighet åskådliggör museisamlingen,
och reliksamlandet i allmänhet, förekomsten och betydelsen
av en kändiskultur under 1800-talet. De bevarade föremålen kan därför
berätta något väsentligt om periodens offentlighet och dess föreställningsvärd,
i synnerhet om individens samhällsroll, och om vilka identiteter,
egenskaper och prestationer som premierades i det urval med vilket
medier och museer befolkade historien och det offentliga rummet.
Den här artikeln närmar sig några av de frågor som väcks av denna företeelse
i allmänhet och av Nordiska museets samling i synnerhet. Syftet
mediernas livrustkammare — 1