1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

månader blev man utesluten ur föreningen. Skadad bok skulle ersättas
med vad den hade kostat att köpa och binda in. 63 Den varsamma hanteringen
kan jämföras med hur tidningar hanterades på kaféer och källare,
där läsningen hörde ihop med mat och dryck och en viss oaktsamhet hörde
till själva läsakten.
Till bibliotekets föreningsform hörde valprocedurer och revisorernas
genomgång av räkenskaperna. Pappersåldern innebar inte bara böcker
och tidningar att läsa utan också stadgar, protokoll och journaler för att
reglera och registrera. Prästen förde protokollet och skolläraren antecknade
låntagarna i en särskild utlåningsbok. Hur det lästa tolkades var
svårt att kontrollera, men blotta medlemskapet inskärpte vikten av att
följa regler, passa tider och att vara aktsam med böckerna man lånat – just
vad som menades med sann bildning.
Kaféläsning och biblioteksläsning
De flesta såg det som positivt att fler människor läste, men menade samtidigt
att läsningen skulle regleras och att läsarna skulle vägledas och fostras
till att läsa på rätt sätt. Först efter att läsarna inhämtat en boklig bildning
var de redo att möta tidningar och tidskrifter. När inrättandet av tidningscirklar
– organiserade samprenumerationer av flera tidningar och
tidskrifter – diskuterades i pressen i 1860-talets början menade en kritisk
röst i den kyrkliga tidningen Wäktaren att den stora massan av folket ännu
inte var redo för tidningsläsning. Innan folket inhämtat ”de första elementerna
af wetande och erhålla en sjelfständig bildning” skulle de inte
lockas att ta del av ”det brokiga wirrwarr och mångahanda” som tidningspressen
utgjorde, särskilt som många tidningar intagit tvivelaktiga ståndpunkter
i sedliga och religiösa frågor. 64 Folket skulle utbildas i att välja det
bättre innan de tilläts att välja alls. Den till tidningscirklar betydligt mer
positiva Föreningen var inne på delvis samma tanke: ”Inrättandet af sockenboksamlingar
bör, såsom regel föregå bildandet af tidningscirklar.” 65
Till en del kan reservationerna kring tidningsläsning – liksom läsningen
av häftesserier – förklaras av den periodiska utgivningsformen. Med ständigt
nya nummer och med ett skiftande innehåll var det svårt att säkerställa
att läsningen verkligen bidrog till sann kristen bildning. I Posttidningen
skrev man att till sockenbiblioteken borde inköpas skrifter ”i hvilka
ämnen i hvarje tome [band eller del av bokverk] äro afslutade, så att det
icke beror på slumpen om man erhåller fortsättningen på en påbörjad läsning”.
66 Okontrollerad slump fick inte bestämma vad som lästes. Det korta
formatet i tidningarna bidrog dessutom till att göra bildningen ytlig. 67
56 — johan jarlbrink