1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

förandet av telegraf och telefon innebar samtidigt att det tryckta ordet
miste något av sin exklusivitet som kommunikationsform. Litterär hjälte
blev man inte längre bara tack vare författande av ett antal upphöjda verk.
Folktribuner som August Blanche och August Strindberg avlöstes av en ny
tids mediepersonligheter. En veritabel personkult gjorde till exempel Heidenstam
till en celebritet, som blev mer spridd och bekantgjord i bildform
än genom exklusiva diktsamlingar. 29
Att förena tidningsutgivning med förlagsverksamhet var ofta en förutsättning
för att hålla ett tryckeri igång. Men en publicist och författare som
Carl Fredrik Ridderstad agerade inte bara genom publicerandet av tidningen
Östgötha Correspondenten och förläggandet av skönlitteratur. Ridderstad
blev under perioden 1840 till 1870 också centralfigur i lokalsamhället
Linköping och intog en position som i sitt slag kan jämföras med
Hiertas i huvudstaden. Ridderstads nätverk bestod i ett antal associationer:
Skarpskytteförening, Reformsällskap, jordbruksbank, Bildningscirkel
och Fångvårdsförening. Dessa ingick, hävdar Hans Abelius, i ett medborgarprojekt
som föregick det förändringsarbete som folkrörelserna senare
kom att bedriva. 30 Utifrån denna typ av verksamhet kan man – som Patrik
Lundell gör i sitt bidrag till den här boken – vidga medieundersökningarna
till att gälla även protokoll, pamfletter, brev och dylikt i en analys av hur
olika tryckta produkter interagerade i det tidiga föreningsväsendets verksamhet.
Tryckprodukter kan således undersökas från olika utgångspunkter.
Man kan som jag gjort fokusera på specifika förläggares lansering av
häftesserier, en specifik regions tidningspress, lyfta fram en enskild aktör
och hans nätverk eller närmare granska pressmedarbetarnas handlingsmönster
och roller. 31
Anders Ekström har i en översiktsartikel tagit fasta på fyra spår för en
kulturhistorisk medieforskning. Han hävdar att det finns välkända objekt
gömda i arkiven som ”förbisetts i sin egenskap av medier, till exempel
böcker och museiföremål”. 32 Så har jag också uppfattat mitt forskningsobjekt
– häftesserierna. De har förvarats i biblioteken, men knappast i någon
större utsträckning uppmärksammats av forskningen och sällan blivit
framtagna ur biblioteksmagasinen. Vidare framhåller Ekström att ”nya
medier tycks också i den meningen synliggöra gamla medier”. 33 Man kan
tydligt se paralleller till flera sekvenser i bokens moderna historia som liknar
häftesserierna som fenomen, alltifrån billigserierna i början av 1900talet
till pocketboomen på 1990-talet. Situationen på bokmarknaden idag
utgör motiv nog för att legitimera en undersökning av den kommersiella
bokmarknadens historiska rötter.
Men det kulturhistoriska mediebegreppet har kritiserats och man har
skönlitterära häftesserier —