1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

ädling. Noggrannhet, ordning och stadga ställdes mot hafs, oordning och
flyktighet, och allvar, helgjutenhet och mognad ställdes mot ytlighet och
torftighet. Att vara bildad var också att vara ödmjuk, att inse sin begränsning,
och att rätta sig därefter: ”Han kan ej rå med allt, ej ens mycket, och
derför tager han väl vara på litet”. 44 Allmogen var inte nödvändigtvis
halvbildad, men om den läste för ivrigt och försökte höja sig över sin klass
kunde den bli det. Sockenbiblioteket var ett instrument för att säkerställa
att så inte blev fallet.
Kanske var kaféernas läsare inte tillräckligt många, eller så läste de på
ett sätt som inte hotade stabilitet och säkerhet. Hur kafébesökarna läste,
hanterade och tillägnade sig tidningar är svårt att veta. I skönlitteratur
och andra betraktelser finns emellertid flera kaféläsare beskrivna. Ett
återkommande drag i dessa skildringar är att läsningarna inte alls stämmer
överens med samtida bildningsideal. Litteraturens läsare frossade i
tidningar, men läste samtidigt slentrianmässigt och förstrött, på ett sätt
som med domprost Linders ord kan beskrivas som hastigt, flyktigt och
ytligt. Ett exempel är Oscar Patric Sturzen-Beckers skildring av flanören.
Stockholmsflanörens liv består av inrutad sysslolöshet där just tidningsläsning
utgör en viktig hållpunkt. Frukost äter han på De la Croix, där
han ”begär Dagbladet, hvars alla annonser han med punktligaste noggrannhet
genomtråkar”. Flanören tar del av tidningen på samma sätt
som han betraktar gatans skådespel: Han intresserar sig för allt, och lägger
vikt vid intet. Under lunchen på Malmens läser han samma annonser
återigen. Till kvällsteet blir det mandelbröd och Aftonbladet. 45 Också August
Blanche beskrev livet för Stockholms välbeställda dagdrivare på detta
sätt, om än i mer fördömande ordalag: ”De slå sig ned på ett kafé och
ögna på dagens tidningar, förbigående med stolt förakt alla uppsatser,
som synas vara af längre, besvärligare och allvarligare innehåll.” 46
I skildringarna av kaféernas och källarnas läsare var det emellertid
inte bara den dagdrivande flanören som utmärktes av denna flanöristiska
läsart. I August Strindbergs Giftasnovell ”Måste” från 1884 framställs
magister Blom som läsaren för vilken tidningen blivit vana och ritual,
och samtidigt saknar den aura av allvar som bildningsapostlarna gärna
ville ge läsningen. Samma tid varje kväll sitter han på samma källare, vid
samma bord, alltid med kräftor, brännvin och tidningar framför sig. Innan
han sätter sig till bords hämtar han Posttidningen och Dagbladet, ”och
så sätter han sig på Dagbladet, bryter ut och in på Posttidningen och lägger
den till vänster om sig på brödkorgen.” Blom är ungkarl och vanemänniska
och inget tycks kunna rubba hans cirklar: ”När han ätit tre
kräftor, tar han en halva och läser utnämningarne i Posttidningen. Så har
52 — johan jarlbrink