1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

– var enligt Nya Dagligt Allehanda ”mycket talrikt befvistat”, ja ”storartat”;
det öppnades, antog en adress, föreslog och utsåg en deputation, och
upplöstes under ”entusiastiska hurrarop för konungen”. 28 Man förväntar
sig helt enkelt en viss ton och ett visst händelseförlopp av genren politiskt
möte: att mötet rullas upp utan dröjsmål eller missöden; att varje rit är
med, från valet av mötesledare till de avslutande leveropen, liksom att
deltagarna visar en tillhörande sinnesrörelse. Detta gäller också Norrköpings
Tidningar, vars referat inte bara berättar om riter utan om värme,
övertygelse, allvar, livlighet, patriotism, acklamation och dånande bifall
– alltsammans tillräckligt för att förmå tidningens redaktör, efter att ha
konstaterat att detta ”votum” tydligt visade svenska folkets vilja, att själv
instämma med ett högljutt textuellt ”lefve!”.
Man kan fråga sig hur ofta och i vilken grad tidningarnas medieberoende
genre politiskt möte redigerade, stuvade om och bättrade på det som
verkligen ägde rum på dessa möten. Det kan mycket väl ha förekommit
tråkiga eller till och med fula saker – talare som stammade eller råkade i
dispyter, folk i auditoriet som kom sent, gick tidigt eller föll i sömn, eller
som tvärtom var fulla, arga och skränande. Men detta hörde inte dit, passade
inte i genren politiskt möte. Här fanns aldrig högröstade, missnöjda
deltagare, här förekom varken störande avbrott eller surmulna tystnader.
Genren hade sina regler och konventioner, och dessa inkluderade knappast
saker som kunde fördunkla mötets effektfulla riter. Genrens uppgift
var att berätta om vackra, högtidliga och stämningsfulla riter. Att göra
något annat vore att svika både mötets och genrens mening och mål.
Vad var då genrens mål? För det första skulle mötesreferatet kommunicera
den ledande provinsiella borgerlighetens åsikter till kung, ministrar
och adel. Men notisen hade också andra funktioner. Det är sannolikt
att referatet under de nästföljande dagarna lästes av personer som själva
hade deltagit i mötet, eller önskat att de hade gjort det. I sådana fall kunde
mötesreferatet förstärka deltagarnas kollektiva minne: det beskrev
något som hade upplevts (eller var menat att upplevas) som en meningsfull
kollektiv rit. Berättelsens standardisering gav redogörelsen särskild
kraft. Nu kunde läsaren påminnas om det viktiga (”lefve konungen!”)
utan att distraheras av det irrelevanta (tråkiga diskussioner). Sympatisörer
kunde föreställa sig det som de hade gått miste om; opponenter kunde
imponeras. Allt störande, skrattretande och långtråkigt hade tagits
bort; kvar var riterna, som nu infogades i en stämningsfull berättelse,
med tydlig och spännande handling – början, mitten och slut, fråga, diskussion,
beslut och hurrarop.
Därmed kunde också det kollektiva minnet redigeras. Norrköpings li-
140 — madeleine hurd