1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket
1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket
1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Häftesserier och förläggarkonkurrens<br />
Hur fungerade häftesserierna – vad var det som gjorde att sådana blev en<br />
ny kanal för att nå ut med skönlitteraturen till läsarna? Principen var att<br />
man publicerade skönlitteratur i veckovisa häften som bildade långa löpande<br />
sviter under benämningar som Läsebibliothek, Kabinetsbibliothek och<br />
Originalbibliothek. Dessa serier ordnades som årgångar bestående av en<br />
handfull romaner som såldes genom så kallad subskription, vilket innebar<br />
att köparna betalade häftesvis efterhand. De veckovis löpande häftena<br />
innebar således att det skönlitterära stoffet i viss mån liknade nyhetsmaterial.<br />
Ett häfte omfattade vanligtvis omkring 50 till 100 sidor. Om en roman<br />
var voluminös krävdes det närmare ett dussin häften för att köparen skulle<br />
få den komplett. En berättelse slutade ofta mitt uppe i en mening i ett<br />
häfte, vilket ökade spänningsmomentet i väntan på fortsättningen i nästa<br />
veckas häfte. Ett nytt mediefönster hade öppnats för att under nya förutsättningar<br />
sprida skönlitterära texter. Pådrivande var marknadsmedvetna<br />
förläggare, som vid sidan av affärsidén genomförde förändringar även ifråga<br />
om det skönlitterära innehållets karaktär och de villkor som författarna<br />
kom att arbeta under.<br />
Häftesserierna liknade, som Almqvist framhöll, periodiska publikationer<br />
som tidningar och tidskrifter, och släktskapet blev alltmer påtagligt<br />
från mitten av 1840-talet då flera förläggare övergick till prenumeration i<br />
förväg. Orsaken till denna förändring av försäljningsmetoden var att förläggarna<br />
sökte dra fördelar av tidningarnas portofrihet i utbyte mot erläggande<br />
av en stämpelskatt (förläggarna köpte så kallade bevillningsstämplar<br />
som man stämplade häftena med, se bild). 8 Lars Hierta och Albert Bonnier<br />
gick härvidlag i spetsen med veckoskriften Läsebibliotheket respektive tidskriften<br />
Europeiska Följetongen. Men även konkurrenterna N.H. Thomson<br />
och Östlund & Berling anammade metoden. Några av förläggarna valde att<br />
omsluta det skönlitterära innehållet med ett antal sidor blandat redaktionellt<br />
material, så kallade misceller, för att ytterligare förstärka intrycket av<br />
att häftena i publicistisk mening tillhörde den periodiska pressen. Detta arrangemang<br />
gjordes främst av ekonomiska skäl. Kostnaderna var då som nu<br />
dryga för att distribuera trycksaker. Att låta häftena fungera som portofria<br />
tidskrifter var ett smart sätt att minska på utgifterna.<br />
En centralgestalt inom detta <strong>mediesystem</strong> var tryckeriägaren, tidningsmannen<br />
och förläggaren Lars Hierta. På sitt nystartade bokförlag introducerade<br />
han häftesserierna på bred front i Sverige hösten 1833. Detta gjorde<br />
han parallellt med att Aftonbladet etablerades som en modern omnibustidning<br />
med riksspridning. De fiktiva världar som förmedlades i den skönlit-<br />
6 — gunnel furuland
Change language