1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

Utan att dermed vilja gå Edert eget omdöme i förväg, tro sig Kommitterade
äfven böra till beredande af en viss enhet, förslagsvis uttala sin åsigt
om, huru frågan vid dessa sammankomster torde kunna behandlas. 37
Denna detaljerade styrning speglar troligtvis kampanjmakarnas tidigare
erfarenheter av hur folkmöten gick till. Utformningen var också ett uttryck
för den delikata balansgången mellan att ge mötesdeltagarnas frihet
att formulera egna synpunkter och behovet av att gestalta en enhetlig
opinionsyttring. Den ansvarige skulle vid början av varje möte redogöra
för förslaget och gärna hänvisa till den tryckta skriften Om representationsreformen.
Därefter skulle de närvarande uppmanas att uttala sin åsikt.
Skriften Till svenska medborgare kunde då ge vägledning om vad som var
”tjenligt att framhållas”. Efter dessa ritualer följde en formaliserad fråga
till de närvarande. Ville de framlägga ett ”uttalande af sin tacksamhet”
för förslaget? Det var nu teckningslistorna skulle tas fram, och alla närvarande
inbjudas att ”med sitt namns underskrift bekräfta sin opinionsyttring”.
En viktig detalj var att underskrivarna skulle anteckna sitt yrke.
De lokalt ansvariga uppmanades också att bedriva en uppsökande verksamhet.
Även de intresserade som till äventyrs inte kunnat delta i mötena
skulle beredas möjlighet att ingå i opinionsyttringen. Särskilt viktigt var
att man då använde de förtryckta arken. 38
För att använda ett modernt språkbruk, var organiseringen av kampanjen,
där planeringen av mötesstrukturen var en viktig del, ett försök
att ”designa” opinionen för förslaget. Genom att säkerställa att möten
hölls på en lång rad platser skapades en geografisk mobilisering. Genom
att kommittén riktade sig till såväl pressens opinionsbildare som lokala
organisatörer skapades grund för en bredare social förankring. Att mötesdeltagarna
antecknade sina yrken på namnlistorna var också viktigt
för att styrka stödets spridning bland stånd och klasser.
När tiden närmade sig ökade inledningsvis reformvännernas självsäkerhet.
De antog till exempel att prästerskapet möjligen kunde motstå
övertalningsförsöken på sina hemorter, men väl på plats i Stockholm
skulle de tappa ”modet och förmågan att motstå den allmänna påtryckningen”.
39 I beskrivningar av ståndsriksdagens sista tid framstår det som
att särskilt reformvännerna utvecklade en hektisk verksamhet. Möten
anordnades i enlighet med instruktionerna runt om i landet, listor för
namnunderskrifter cirkulerade och allehanda medel användes för att öka
antalet undertecknare, argumentationen i tidningspress och i broschyrer
nådde sin höjdpunkt. 40
Samtidigt ökade också motståndarna sina ansträngningar, och där le-
medial mobilisering — 10