1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

hårlockar och dödsmasker. Reliksamlingen skulle länge utgöra en viktig
del av museets offentlighet. Både i dagspressen och i museets egna årsböcker
rapporterades om särskilt intressanta föremålsförvärv, och den personhistoriska
avdelningen och dess ”memorials of northern celebrities” lyftes
även särskilt fram för en internationell publik. 52
Till museets större satsningar hörde förvärvandet av inventarier från
bland andra John Ericssons och Viktor Rydbergs respektive arbetsrum,
vilka därefter rekonstruerades som ”nationalhelgedomar” i den offentliga
miljön. Både Rydberg och Ericsson hörde till det sena 1800-talets
mer välkända namn och ansikten. Med uppfinningar som propellern och
pansarskeppet Monitor hade John Ericsson uppnått en internationell
ryktbarhet som också gjorde honom till en nationell ikon. På Emilie Flygare-Carléns
bazar 1868 fanns som sagt en byst av denne ”frejdade landsman”
till försäljning. 53 Drygt tjugo år senare avled Ericsson i USA, varefter
hans kropp blev föremål för en storartad likfärd till hemlandet. Högtidsceremonier
anordnades i New York, Stockholm och födelseorten Filipstad.
Tidningarna berättade i ord och bild om Ericssons gärning, men
kanske ännu mer om den folkliga uppslutningen och hyllningarna längs
vägen. Han beskrevs som en av landets ”största söner”, och stoftets ankomst
gjordes till en högtidsdag för hela svenska folket. 54 Händelsens
kommersiella potential utnyttjades bland annat av F.H. Kockums Tobaksfabrik
AB som registrerade ”John Ericsson” som cigarrmärke. På
plåtlådan fanns bilder på Ericsson själv, hans födelsehus, på slaget mellan
Monitor och Merrimack, samt på likfärden till Sverige.
Redan ett år före Ericssons död hade Artur Hazelius ombett ”den
ryktbare uppfinnaren” att skänka några tillhörigheter till ”museets afdelning
för minnen efter framstående svenska män och kvinnor”. Med ett
kostsamt kabeltelegram svarade Ericsson att han inte var intresserad. Det
enda som skulle kvarlämnas efter honom på jorden var kroppen. Kort tid
efter uppfinnarens död hade emellertid Hazelius förvärvat Ericssons ritbräde,
pianostol och valnötsbord, samt ”glasögon af olika styrka; hans
slitna arbetsrock och ett par vaser med urblekta pappersblommor”. Och
från och med maj år 1890 kunde besökare träda in i Ericssons arbetsrum
på nr 36 Beach Street i New York, såsom det iordningställts på Framnäs
vid Djurgårdsbrunnsviken. 55
Det är ovisst huruvida Hazelius avsikt var att skapa ett slags berömmelsens
kulturhistoria, det vill säga att i materiell form dokumentera för
framtiden vilka som var tidens heroer, eller om syftet framför allt var att
locka, och eventuellt uppfostra, den samtida publiken. Föremålen exponerades
hur som helst i utställningar som lockade publik. Redan under
mediernas livrustkammare — 1 3