1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

lik, tilltal och diskurs. Begreppets definition tar, kort sagt, intryck av de
olika receptions- och diskurslogiker som kännetecknar vart och ett av
systemets sinsemellan länkade medier. Således kan olika föreställningar
berikas och utnyttjas – eller utarmas och tömmas – under rörelsen mellan
mediesystemets olika beståndsdelar.
Därmed inte sagt att varje enskilt medium – politiska pamfletter, politiska
tal eller tidningsartiklar – självt kännetecknas av en alldeles enhetlig
diskurs. Varje medium innefattar tvärtom en hel repertoar av genrer.
Tidningar har en ovanligt rik uppsättning genrer; man skulle närmast
kunna kalla dem polyglotta. Även idag, när tidningarna blivit alltmer
standardiserade, innefattar en typisk upplaga en mängd olika tilltalsformer,
retoriker, stilar och diskurser, i en spännvidd som omfattar dödsannonser,
reklam, matrecept, bokrecensioner, serier, nyhetsnotiser, börsnoteringar,
ledare, insändare, kåserier, sportreportage, sms-meddelanden
och beskrivningen av den senaste heta bloggen. Patrik Lundells genomgång
av den svenska pressens historia från mitten av 1700-talet till
mitten av 1800-talet pekar på möjliga orsaker härtill. 9 Tidningarna var
och är fortfarande djupt rotade i sitt förgångna, då de fungerade som ett
slags medborgarnas anslagstavla – till ursprunget publikationer som återgav
brev, opinionsyttringar, annonser, polemik och rapporter som skickades
in, självmant, av en intresserad och engagerad publik. Lundell visar
hur redaktörsrollens politisering standardiserade och begränsade tidningarnas
innehåll. Men tidningarnas fortsatta beroende av information
som inhämtats från andra medier återspeglas i den fortsatta förekomsten
av en mängd olika genrer. Man skulle till och med kunna påstå att tidningar
var och förblev parasiter på andra sorters medier – både nya och
äldre, såväl politiska som rent underhållande. År 1865 var telegram exempel
på hypermoderna källor: ”just ankomna”-förteckningen över de
senaste telegrammen hade sin egen ultramoderna form, stil och språk.
Enkla teckningar och satirisk knittelvers visade tidningarnas fortsatta
beroende av andra, mer ålderdomliga medietyper; detsamma gällde rapporter
från senaste hovbalen, med alla detaljer kring vem som dansat
med vem och damernas utsökta toaletter. Offentligt liv utgjorde en viktig
källa till tidningarnas nyhetsreportage; mycket information härstammade
från den medieform som kan betecknas offentligt uppträdande. Sådana
notiser kunde vara kompakta och sobra, som till exempel referat
över riksdagens olika tal, eller trevligt celebrerande, som i beskrivningar
av statyers avtäckning eller skarpskyttekompaniers avslutande fester.
Och så fanns det naturligtvis många genrer som tog sin form från mer
”litterära” medier – vetenskapliga rapporter, reseberättelser och novel-
130 — madeleine hurd