Fulltext - SBU

Det vetenskapliga underlaget består därmed av två studier som bedömdes
ha medelhög studiekvalitet [6,7]. Båda studierna kommer från USA,
bedömarna var välutbildade i att använda SCID-I, och LEAD användes
som referensstandard. Studien av Ramirez Basco och medarbetare inklu
derade 200 patienter från en psykiatrisk öppenvårdsmottagning och
jämförde SCID-I med och utan tillgång till journalhandlingar mot
LEAD [7]. Studien av Miller och medarbetare inkluderade 56 patienter
från universitetsanknuten psykiatrisk slutenvård [6].
Sammanvägda resultat
Endast studien av Ramirez Basco och medarbetare rapporterade sensitivitet
och specificitet för affektiva syndrom [7], men värdena kunde
beräknas med hjälp av givna uppgifter även för studien av Miller och
medarbetare [6]. Generell överensstämmelse för alla diagnoser mellan
SCID-I och LEAD, mätt med Cohen’s κ [8], var 0,82 i den ena studien
[6]. I den andra studien var κ 0,61 för SCID-I utan journalhandlingar
samt 0,76 för SCID-I med tillgång till journalhandlingar [7].
För diagnosen egentlig depression var sensitiviteten 84 respektive
92 procent och specificiteten 91 respektive 98 procent i de två
studierna (Figur 3.5.3). För bipolärt syndrom var sensitiviteten
76 respektive 100 procent och specificiteten 93 respektive 96 procent
(Figur 3.5.4). För diagnos av schizoaffektivt syndrom var sensitiviteten
53 respektive 76 procent. Båda studierna visade en specificitet på
97 procent (Figur 3.5.5).
Den sammanvägda sensitiviteten för depression blev 86 procent
(95 % KI, 73 till 94). För bipolärt syndrom var det sammanvägda estimatet
för sensitivitet 79 procent (95 % KI, 66 till 88). Motsvarande siffror
för schizoaffektivt syndrom var 61 procent (95 % KI, 48 till 74).
Den sammanvägda specificiteten för egentlig depression blev 92 procent
(95 % KI, 88 till 95), för bipolärt syndrom 94 procent (95 % KI,
90 till 97) samt för schizoaffektivt syndrom 97 procent (96 % KI,
94 till 99).
KAPITEL 3 • Systematisk litteraturgenomgång
223