Fulltext - SBU

5. Klinisk betydelse
av prestanda hos olika tester
Sensitivitet och specificitet – vad betyder de i kliniken
Ett test karakteriseras av förmågan att upptäcka sjukdom, sensitivitet
(positivt test när sjukdom föreligger) respektive att utesluta sjukdom hos
en frisk person, specificitet (negativt test vid frånvaro av sjukdom).
För praktiskt bruk kan andra mått vara att föredra. De mått vi kommer
att belysa är dels de positiva respektive negativa prediktiva värdena, dels
andelen patienter som är falskt positiva eller falskt negativa. Test som
ger höga andelar falskt positiva eller falskt negativa resultat får praktiska
konsekvenser. Personer som är friska utsätts för onödiga undersökningar
och onödig oro. Å andra sidan finns det patienter som är sjuka
men inte får den vård de behöver.
Nedan diskuterar vi hur den diagnostiska processen påverkas av sensitivitet
och specificitet för några av de vanligare formulären. I våra beräkningar
har vi antagit att prevalensen av depression i primärvården är
20 procent och inom den psykiatriska vården 40 procent. För bipolära
syndrom har vi använt prevalensen 30 procent för psykiatrisk vård [1,2].
En nyckelfråga är hur hög känslighet och träffsäkerhet som behövs
för att formulären ska fungera som ett stöd. Litteraturen är inte entydig.
Vi enades om att det krävs minst 80 procent sensitivitet och specificitet
för att ett intervjuformulär ska ha god diagnostisk tillförlitlighet
(Kapitel 3.1). För riktad screening är det viktigast med en hög sensitivitet
för att öka chansen för att deprimerade personer identifieras. Sensitiviteten
bör enligt våra bedömningar vara minst 80 procent, men i litteraturen
rekommenderas även högre nivåer på sensitivitet (se t ex [3]).
KAPITEL 5 • Klinisk betydelse av prestanda hos olika tester
543