Fulltext - SBU

eferensstandard som t ex symtomskattningsskalor (61 studier), dubbelpublikationer
(5 studier) eller otillräckliga data (7 studier). Nitton studier
rapporterade både sensitivitet och specificitet, varav 13 studier berörde
vuxna patienter och 6 studier äldre patienter. Övriga 22 studier rapporterade
bara sensitivitet.
Totalt ingick över 50 000 patienter med i genomsnitt 1 228 patienter
per studie. Tjugoåtta studier använde semistrukturerad eller strukturerad
intervju och 12 studier annan expertintervju som referenstest.
Vårdcentralerna var i huvudsak belägna i städer i tio olika länder. Den
sammanvägda prevalensen för depression var 19,5 procent (95 % KI, 15,7
till 23,7) och varierade från 10,2 procent i Australien till 22,6 procent
i Nederländerna.
Sammanvägda resultat
Samtliga 41 studier redovisade sensitivitet. Sett över alla studier kunde
distriktsläkarna identifiera egentlig depression hos 45,4 procent av dem
som enligt den diagnostiska intervjun hade depression. Sensitiviteten
varierade mycket mellan enskilda studier (från 6,6 till 78,8 %). Det
sammanvägda estimatet var 47,3 procent (95 % KI, 41,7 till 53). Den sammanvägda
specificiteten för de 19 studier som redovisade sådana uppgifter
blev 81,3 procent (95 % KI, 74,5 till 87,3).
Distriktsläkarnas förmåga att ställa diagnosen egentlig depression varierade
mellan länderna. Den var högst i Italien och lägst i Storbritannien
(andel korrekt identifierade 82,5 jämfört med 50 %) [11].
Bedömning av evidensstyrka
Kvaliteten på den systematiska översikten, granskad med AMSTAR,
bedömdes som hög. Materialet innefattade ett mycket stort antal patienter
i primärvård från många länder. Det medförde att överförbarheten
var god för svenska förhållanden även om ingen svensk studie ingick.
Däremot användes flera olika referensstandarder, varav några inte var
strukturerade intervjuer, vilket drog ned evidensgraden något. Vidare var
det en stor spridning mellan de individuella studierna både för sensitivitet
och för specificitet vilket medförde ett visst avdrag pga bristande
100 diagnostik och uppföljning av förstämningssyndrom