Fulltext - SBU

elevanta originalstudier förutom dem som ingick i översikterna. Samtliga
studier handlade om effekten av att genomföra screening för depression.
I några av dem var en systematisk diagnostik del av en intervention
med förstärkta resurser för behandling. Vi kunde inte finna någon studie
som berörde värdet av att följa depressionens svårighetsgrad över tid med
hjälp av symtomskattningsskalor.
Beskrivning av underlaget
De ingående översikterna finns sammanfattade i Tabell 3.2.2. Tre av de
systematiska översikterna handlade om screening i primärvården [1–3].
Gilbody och medarbetare [1] inkluderade 16 randomiserade, kontrollerade
studier varav sju avsåg patienter med förhöjd risk för depression medan
resterande studier inte selekterade patienter efter deras risk för depression.
Gilbody exkluderade studier där screening var en del av förstärkt intervention.
Vanligen skattade patienten sina besvär på ett depressionsformulär
före läkarbesöket. Läkaren fick dels information om hur patienten
hade skattat sig, dels om att en depression var sannolik vid höga poäng.
Kontrollåtgärden var oftast att patienterna fyllde i formuläret utan att
läkaren fick tillgång till resultaten. Författarna vägde samman resultaten
i metaanalyser. Läkarnas handläggning förändrades inte för ”oselekterade”
patienter i fem studier, riskkvot 0,97 (95 % KI, 0,81 till 1,18).
Huruvida handläggningen för högriskpatienter förändrades är mera svårbedömt.
Sammanvägning av resultaten från fem studier gav en riskkvot
på 1,50 (95 % KI, 0,89 till 2,53). De fem studier som även undersökte
effekten på depressionsutfall såg ingen effekt av screeningen, SMD
–0,02 (95 % KI, –0,25 till 0,20).
O’Connor och medarbetare undersökte om screening för depression
i primärvården ledde till ökad grad av förbättring och tillfrisknande [2].
Åtta studier som författarna bedömde hålla god eller måttligt god kvalitet
ingick. Till skillnad från översikten av Gilbody och medarbetare
inkluderade O’Connor och medarbetare även studier där diagnostiken
var del av ett förbättrat patientomhändertagande, t ex case managementmetodik
eller konsultation med psykiatrer. Studierna analyserades efter
åldersgrupp (vuxna respektive äldre) men inte efter om patienterna till-
82 diagnostik och uppföljning av förstämningssyndrom