Fulltext - SBU

Utveckling och utvärdering av psykologiska mätformulär följer principer
från psykometrin (vetenskapen för psykologisk bedömning). Formulär
och skalor måste konstrueras så att de verkligen mäter det som åsyftas,
validitet. Frågorna ska t ex vara relevanta för tillståndet, antalet frågor
ska vara tillräckligt för att täcka in olika aspekter och de ska tolkas på ett
likartat sätt av användarna.
Reliabilitet beskriver exaktheten i mätningarna som t ex om testet visar
samma resultat vid upprepade testomgångar och oberoende av vem som
utför testet. I rapporten är graden av interbedömarreliabilitet en viktig
kvalitetsaspekt. Den är ett mått på i vilken grad olika personers bedömningar
överensstämmer med varandra. För utfall med två eller tre kategorier,
t ex ställda diagnoser, brukar interbedömarreliabiliteten uttryckas
som en kappa-koefficient (κ). Ett värde på κ som är mindre än 0,20
anses som låg, 0,21–0,40 relativt låg, 0,41–0,60 måttlig, mer än 0,61
god och mer än 0,81 mycket god [25].
Vi har delat in formulären i tre kategorier, beroende på syftet med
användningen. Indelningen framgår av Faktaruta 1.1. Bedömningsformulären
fyller dock flera funktioner. Förutom att mäta förekomst
och grad av störningar säkerställer de att alla kriterier efterfrågas och
att det görs på samma sätt. De kan också underlätta kontakt och ge
tillfälle till att observera hur patienten förhåller sig till situationen.
Vissa formulär fylls i av patienten eller närstående medan andra fylls
i av den som utför diagnostiken, en expertbedömare. Hit hör läkare,
psykologer och specialistsjuksköterskor. I rapporten har vi använt benämningen
kliniker för sådana expertbedömare.
52 diagnostik och uppföljning av förstämningssyndrom