Ekologisk

påverkan
Trots kantzonernas stora ekologiska betydelse
som livsmiljö för växter och djur och
deras betydelse för vattendragen är strandzonerna
(riparian area) de ekosystem som
är mest störda av mänskliga ingrepp (Nilsson
& Berggren 2000, Nilsson & Svedmark
2002). I USA beräknas endast 25 % av de
ursprungliga strandzonerna återstå idag
utmed vattendrag (Swift 1984).
Skattningar i NILS-projektet (Esseen
m.fl. 2004) anger att 25 % av svenska vattendrags
strandzon i skog utgörs av hygge.
Skogsstyrelsen redovisade år 2002 mängden
lämnade kantzoner runt vattendrag i
mellersta Sverige (Västra Götalands, Värmlands
och Örebro län) utgående från inventeringar
inom projektet ”Skog och vatten”.
Andelen vattendragssträckning som saknade
kantzon var 50 % och vid ytterligare
ca 10 % av sträckningen fanns bara en smal
trädridå. De mindre vattendragen saknade
oftare kantzoner än de större. Ca 50 % av
vattendrag smalare än 3 m hade kantzoner
eller trädridåer, medan 70 % av vattendrag
på 3–10 m hade kantzon. Av de större vattendragen
hade hälften kantzoner under
10 m bredd. Vid en inventering år 2005 i
Uppsala och Västmanlands län av 25 hyggen
hade 64 % ingen skyddszon mot vatten
(Bodegård 2005).
Trots att ingen samlad utvärdering finns
kan vi konstatera att det är brist på intakta
kantzoner i skogen och framför allt i jordbrukslandskapet.
Att lämna en orörd kantzon
utmed ytvatten har dock blivit en allt
vanligare åtgärd inom det svenska skogsbruket
och inom jordbruket. Numer går det
att få miljöersättning för att anlägga orörda
skyddszoner på åkermark i södra Sverige.
Eftersom ersättningen ges till åkermark får
det inte finnas träd eller buskar i skyddszonerna.
Skyddszoner med miljöersättning,
öppen vall eller gräsmark, har anlagts
utmed över 10 000 km vattendrag och diken
i jordbrukslandskapet.
Ekologisk restaurering av vattendrag
5.3.2 krav på kantzonen
för att den skall
utgöra en skyddszon
Det viktigaste vid utformningen av kantzoner
är att fastställa vilka funktioner som
ska uppfyllas och sedan bestämma hur
breda kantzonerna ska vara, dvs. erforderlig
bredd och utformning för att utgöra
en skyddszon mot negativ påverkan från
mänskliga aktiviteter. Den bästa metoden
är att först bestämma minsta acceptabla
bredd på kantzonen för de funktioner som
kantzonen avses uppfylla och sedan utvidga
kantzonen med hänsyn till områdets markförhållanden
och naturvärde. Detta innebär
att de avsatta kantzonerna kan variera
i bredd från enstaka upp till hundratals
meter. Eftersom kantzonerna i de flesta
fall ska uppfylla flera funktioner har man
också lanserat begreppet ekologiskt funktionell
kantzon, dvs. en för platsen tillräckligt
bred kantzon för att skapa goda ekologiska
förhållanden i vatten, på stranden och i en
fastmarkszon för att medge att arter beroende
av närhet till ytvatten kan fortleva
(Henrikson 2007). Orörda och välutvecklade
kantzoner är viktiga för hela vattensystemet,
men naturligtvis inte den enda komponenten
i ett friskt vattenlandskap (ex. Harr
1986, Jones & Grant 1996).
Skyddszon i jordbrukslandskapet
I jordbrukslandskapet finns få naturliga
kantzoner mot ytvatten. De rätade och
kanaliserade vattendragen har ofta branta
kanter och bara en svag grässvål överst.
Dessa ”avvattningskanaler” minskar
ålängden och bottenvariationen, eliminerar
översvämningszoner i form av åplan (det
område intill vattendragen som vanligen
översvämmas), och minskar variationen i
strandfloran. Effekten blir minskad retention
av närsalter och sediment, sänkt
grundvatten och ett artfattigt vattenlandskap.
Ur de kanaliserade vattnen strömmar
vårfloden snabbt. På sommaren blir vattenföringen
extremt låg och kanalerna växer
igen med vegetation (Figur 2), speciellt som
ingen skuggande kantzon finns. Vid nästa
högflöde bromsar växterna i åfåran vattenflödet
och det blir översvämningar. Då
tillgriper man nya årensningar. I det ren-
37 kapitel 5