Ekologisk

5 11
5.11.1 naturlig förekomst och
funktion av lekbottnar
Ekologisk restaurering av vattendrag
Etablering av lekområden
för strömlekande fisk
Erik Degerman
Laxfiskars lekbäddar, dvs. bottnar där rommen
deponeras, ska skydda rommen under
vintern, dels från att spolas bort, dels från
infrysning och rovdjur (predatorer). Samtidigt
ska lekbottnarna vara så stabila att de
stannar på plats och rommen inte krossas.
Dessutom ska de vara så genomsläppliga
att friskt vatten förs in och partiklar samt
avfallsprodukter förs ut, slutligen ska även
ynglen kunna finna en väg upp ur bottnarna.
Alla dessa krav gör att mängden bra
lekbottnar för de krävande laxfiskarna är
naturligt begränsad. Därutöver har våra
ingrepp i vattendragen ytterligare begränsat
mängden bra lekbottnar. På flera ställen
i denna manual har vi diskuterat vad som
hänt med de finare partikelfraktionerna,
som grus, i våra vattenlandskap. I moränvattendragen
har efter rensningar vattenhastigheten
ökat och finare material som
grus spolats nedströms till selpartier eller
skakats ner i bottnarna under grövre material.
En del av gruset har också använts
för att täta olika flottledskonstruktioner. I
mindre vattendrag i kust- och jordbrukslandskapet
har leksubstraten helt enkelt
grävts upp vid dikesrensningar, samtidigt
som andra områden kan ha sedimenterat
igen med sand.
Ju fler bra lekbottnar det finns, desto
tätare populationer finns det av öring (Palm
m.fl. 2006) och lax (Beland 1996). För att
studera hur det ser ut i tillgängliga svenska
data utvaldes samtliga (n = 5 020) elfiske-
tillfällen i Svenskt ElfiskeRegiSter (SERS)
i små avrinningsområden (