Ekologisk

Ekologisk restaurering av vattendrag
5 10
5.10.1 naturlig mångfald av
livsmiljöer – målbilder
Här behandlas alluviala vattendrag, dvs.
sådana vars bottnar och åplan byggs upp av
det material som vattendraget för med sig.
Det är oftast vattendrag med lägre lutning
inom områden med sedimentära jordarter,
med en dominans av finare fraktioner
(finsediment-lera-sand-grus). Varför dessa
vatten i slättlands- och jordbruksområden
särskilts från icke alluviala vattendrag är
att det huvudsakligen är en annan typ av
påverkan som skett (de har grävts rakare
och djupare, samtidigt som landskapet
dikats ut). Flera gemensamma drag finns
dock, t.ex. att död ved och större strukturer
i form av sten och block tagits bort så
att vårfloden blivit extrem. I och med att
påverkan skiljer något, skiljer också restaureringsåtgärderna.
Förenklat kan man
säga att i alluviala vattendrag gäller det att
sommartid samla vattnet och öka vattenhastigheten
och i icke alluviala vattendrag
att sprida vattnet och bromsa vattenhastigheten.
Det är svårt att hitta opåverkade vatten
i slätt- och jordbrukslandskapet. Vattendragen
och sjöarna i detta område är de
mest påverkade i Sverige. Enstaka avsnitt
av vattendrag som inte rätats kan dock
tjäna som målbild, men då med beaktande
att i och med den storskaliga påverkan på
landskapet är varken vattenflöden, åplan
(strandzon) eller kantzoner ens i närheten
av det naturliga tillståndet.
Alluviala vattendrag har ofta en uttalad
meandring (Figur 1). I kurvornas yttersväng
är det djupa höljor, i innersvängen
grundare sand- och grusbankar (Figur 2).
Korta forsnackar och strömpartier finns
där landskapet lutar lite mer (Figur 3).
kapitel 5
Biotopvård i slättlands-
och jordbruksvattendrag
Erik Degerman & Lars-Göran Pärlklint
180
Dessa partier har ofta rensats bort i påverkade
vattendrag. Även om den gängse uppfattningen
kan vara att bottnarna naturligt
är utan grus, sten och block är detta oftast
en artefakt – ett resultat av över hundra
år av rensningar (Figur 5) och onaturliga
högflöden som spolat rent. I regel får man
heller ingen hjälp av att studera omgivande
landskap eftersom sten och grus rensats
undan även här. Det är alltså svårt att få
en bra målbild. Naturligt är dock mängden
stor sten och block lägre än i moränvattendragen.
Ofta är död ved den dominerande
stora strukturen (Figur 4).
5.10.2 Vad har hänt i
vattendragen?
Gemensamt för de flesta slättlandsvattendrag
är att de ofta rätats och grävts djupare
och bredare för att underlätta avrinning.
Meandrar och bifåror har stängts av. Samtidigt
har landskapet utdikats. För att vinna
mark har vattendragen stängts inne på allt
mindre utrymmen, någon plats för slingriga
lopp finns i regel inte. Naturliga strömpartier
har grävts bort och större stenar och
grus är borttagna.
Ett meandrat vattendrag är längre än
ett rätat och har därmed lägre lutning. I det
rätade vattnet tas inte vattnets energi hand
om och mer energi fördelas till erosion och
transport av sediment. Vattendraget gräver
sig ytterligare djupare och vid högflöden
vidgas fåran. Sedimenten grundar upp
lugnvattenområden och fyller höljor, samtidigt
spolas finare material ur i strömområden.
Vattendraget blir ensartat, bottnarna
ogenomsläppliga och sandtransporten stor.