Ekologisk

Lekplatser för sik
Sik finns i många former och leker i oktober-december
i vitt skilda habitat i sjöar och
vattendrag. Det finns sikformer som lever
huvudsakligen i vattendrag, speciellt om
de har stora sel eller sjöar, men det finns
också former som vandrar upp i vattendrag
för att leka. Det ideala leksubstratet består
då av grus och sten. Äggen klibbar fast på
stenen och utvecklas under vintern. Redan i
gulesäcksstadiet brukar dessa yngel simma
omkring. Eftersom de är dåliga simmare
sveps de ofta bort med vattnet, i alla fall om
vattenhastigheten överstiger 0,1 m/s. Generellt
torde sik kunna gynnas av anläggande
av lekplatser för mindre öring.
Lekplatser för simpor
Stensimpa föredrar grunda (optimum i intervallet
0,1–0,4 m), klara vatten med måttlig
vattenhastighet och stenar (50–100 mm)
som leksubstrat (van Liefferinge m.fl. 2005).
Liksom för de flesta arter i rinnande vatten
ökar fiskens djuputbredning med ökad
storlek. Leken sker i ett lämpligt hålrum,
t.ex. undersidan av en större sten. Utrymmet
rensas av hanen som sedan motar in
en lämplig hona. Rommen läggs så att den
fäster i tak och väggar i hålrummet (Andreasson
1967). Utläggning av artificiella
Ekologisk restaurering av vattendrag
strukturer i form av bitar av keramik, tegel
m.m. har givit bra hålrum och gett god
respons hos stensimpa i större alluviala
vattendrag på kontinenten (ex. Knaepkens
m.fl. 2004). Det är troligen ovanligt med
brist på lekområden för simpor i moränvattendrag,
såvida inte hålrummen satts igen
av sand och finare material. I alluviala
vattendrag, slättlands- och jordbrukslandskapet,
kan simpor säkerligen missgynnas
liksom andra arter som kräver strömsatta
och hårdbottnar för lek. Mycket talar för
att simpor kan gynnas av exakt samma
åtgärder som gynnar lax och öring (Nielsen
1995), men med ett större krav på grövre
sten (50–100 mm) och hålrum i lekområdena.
Det kan således vara viktigt att se till
att undvika igensedimentation i hålrummen,
t.ex. genom att styra vattenströmmen.
Lekplatser för asp
Leklokaler för asp har inventerats under de
senaste åren. Aspen leker i halvstora vattendrag
eller i strömsatta sund i några av
de större näringsrika sjöarna. Leksubstratet
har av olika författare angetts som allt
från sand och grus till sten (se sammanställning
i Schröder 2004). Liksom andra
vårlekare är substratvalet inte kritiskt,
men grus och mindre sten verkar vara
vanliga substrat. Gemensamt för många
Figur 11. Klassisk lekplats
för asp i Funboån vid Funbo
kyrka. Aspens leker vid sidan
av de kraftiga strömfårorna.
Foto: Joel Berglund,
Upplandsstiftelsen.
211 kapitel 5