Ekologisk
Ekologisk
Ekologisk
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
)<br />
2<br />
Täthet av 0+ öring (ind./100m<br />
Täthet av 0+ öring (ind./100 m)<br />
100<br />
80<br />
60<br />
40<br />
20<br />
0<br />
<strong>Ekologisk</strong> restaurering av vattendrag<br />
enligt Hartikjokkimetoden. Vid projektets<br />
avslutning hade 85 nya lekplatser anlagts<br />
(nästan två stycken per 100 m sträcka av<br />
vattendraget). Lekplatserna var små, ca<br />
2 m 2 . Successivt har öringpopulationen ökat<br />
på sträckan med lekplatser, i takt med att<br />
allt fler lekplatser anlagts (Figur 9). På den<br />
nedre referenssträckan förelåg snarast en<br />
svag minskning av öringbeståndet.<br />
Att tillföra lekgrus utifrån har också<br />
visat sig ge positiva effekter på tätheten av<br />
laxungar (Nielsen 1995, Clarke & Scruton<br />
2002). Ofta kan man observera att lekfisk<br />
använder de nya lekbäddarna direkt. Så<br />
var till exempel fallet i Gullspångsälven<br />
där antalet lekgropar räknats i flera år<br />
efter restaureringsarbeten (muntligen Arne<br />
Johlander, Fiskeriverket). Också projekt där<br />
man genom utläggning av block, sten och<br />
död ved eroderat fram och samlat lekgrus<br />
har givit positiva resultat i form av ökad<br />
täthet av laxfisk (ex. House 1996).<br />
Inblandning av kalkkross- eller grus i<br />
lekbäddarna avvaktar ännu praktiska försök.<br />
Indikationer finns att sådan tillförsel<br />
av kalk, då i form av kalksand, givit vissa<br />
1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004<br />
Figur 9. Tätheten av 0+öring (medel ± standardfel) i<br />
den lekbottenrestaurerade (streckad linje) respektive<br />
icke lekbottenrestaurerade (heldragen linje) delen av<br />
Hartijokki. Den högra Y-axeln visar det totala antalet<br />
restaurerade lekbottnar (prickad linje) (från Palm m.fl.<br />
2006).<br />
kapitel 5<br />
År<br />
100<br />
80<br />
60<br />
40<br />
20<br />
0<br />
Totala antalet restaurerade lekbottnar<br />
Totala antalet restaurerade lekbottnar<br />
208<br />
effekter på artantalet av försurningskänsliga<br />
bottendjur (Keener & Sharpe 2005). Det<br />
är visat i flera fall att utlagda lekbottnar för<br />
laxfisk också koloniseras av bottendjur (ex.<br />
Hansen 1996). I Värmland har det också observerats<br />
att rekrytering av flodpärlmussla<br />
skett i anlagda lekbottnar för öring.<br />
Sammantaget finns det många indikationer<br />
på att leksubstrat på 10–50 mm är<br />
en bristvara i vattendragens strömmande<br />
partier och att återföring av sådant substrat<br />
ger direkta och tydliga effekter på rekryteringen<br />
av strömlekande fisk och ibland<br />
bottendjur, oavsett metodik. Dock verkar,<br />
som framgår nedan, HM och skålmetoden<br />
ge bäst varaktighet av åtgärderna.<br />
Rensning av vegetation på lekområden<br />
I och med de ökade halterna av närsalter,<br />
ökad solinstrålning på grund av avsaknad<br />
av skuggande kantzon och ofta reglerad<br />
vattenföring ökar vattenvegetation i grunda<br />
avsnitt. Efterhand som vegetationsmattorna<br />
tillväxer bromsas vattenströmmen<br />
mer och områdena ansamlar finsediment.<br />
På detta sätt kan grusiga bottnar sättas<br />
igen. Detta bör naturligtvis åtgärdas genom<br />
att minska närsaltbelastningen, återetablera<br />
kantzonen och tillskapa en naturlig<br />
flödesregim. I avvaktan på sådana åtgärder<br />
kan vegetationen rensas undan, en åtgärd<br />
som dock tyvärr behöver upprepas med täta<br />
intervall. För att slippa upprepa åtgärden<br />
kan man försöka öka vattenhastigheten i<br />
området, antingen genom att smalna av<br />
fåran eller styra vattenströmmen med<br />
stenutläggning.<br />
Rensning bör inte företas på för stora<br />
områden på en gång. Mindre ytor kan<br />
rensas för hand med hacka och lie, varefter<br />
botten till slut luckras och krattas. Fördelen<br />
är att det kan göras med stor urskillning<br />
och försiktighet. Vegetationen ruskas försiktigt<br />
i vattnet så att bottendjur inte följer<br />
med upp på land. Det är mycket viktigt<br />
att rötter kommer med, annars återväxer<br />
plantorna fort. Växterna läggs sedan upp på<br />
land och får torka. Är det små mängder och<br />
ett näringsfattigare vatten kan de sedan<br />
få sköljas med vid högflöde, men vanligen<br />
bör de deponeras på land. Observera att ett<br />
antal vattenplantor är giftiga varför deponeringen<br />
bör göras med eftertanke.