Ekologisk
Ekologisk
Ekologisk
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Ekologisk</strong> restaurering av vattendrag<br />
De strömsatta grunda lekområdena är<br />
viktiga för många fler arter än just öring<br />
och lax, exempelvis ligger lekområden för de<br />
rödlistade arterna asp (Berglund 2004) och<br />
flodnejonöga (Ljunggren 2007) ofta i samma<br />
områden. Ett flertal andra fiskarter leker<br />
också på liknande substrat, t.ex. harr, id,<br />
färna, elritsa, vimma, stäm, lake, grönling,<br />
nissöga samt berg- och stensimpa (se Avsnitt<br />
5.11.5). De strömsatta grus- och stenbottnarna<br />
är också viktiga för många bottendjur,<br />
typiskt dag-, bäck- och nattsländor.<br />
5.11.2 generell metodik<br />
Man kan återskapa och restaurera lekområden<br />
för laxfisk och andra strömlekande<br />
arter genom sex huvudmetoder;<br />
1) Genom att för hand eller maskinellt<br />
blotta och rensa det lekgrus som finns<br />
begravt under stenpälsen i vattendrag med<br />
ensartat substrat och hög vattenhastighet<br />
(Palm m.fl. 2006).<br />
2) Genom att för hand rensa ur finpartikulärt<br />
material i bottnarna (ex. Shackle m.fl.<br />
1999).<br />
3) Genom att flytta lekgrus inom vattendraget,<br />
t.ex. från selområden eller mynningar<br />
av mindre vattendrag till nya lekplatser.<br />
4) Genom att placera ut större strukturer<br />
som eroderar fram och samlar leksubstrat<br />
samtidigt som fina partiklar sköljs undan<br />
(ex. House 1996). Typiska sådana strukturer<br />
är utläggning av block (Avsnitt 5.9)<br />
eller död ved (Avsnitt 5.4). Alternativt ökas<br />
vattenhastigheten genom att smala av vattendraget<br />
(Avsnitt 5.10)<br />
5) Genom att tillföra lekgrus och stabilisera<br />
det på lämpliga platser (ex. Scruton m.fl.<br />
1997).<br />
6) Genom att tillföra lekgrus punktvis och<br />
sedan låta vattendraget sprida och fördela<br />
materialet.<br />
kapitel 5<br />
198<br />
Vilken metod som väljs beror naturligtvis<br />
på de naturliga förutsättningarna. Ofta<br />
kombineras metoderna 1–3 ovan om leksubstrat<br />
finns i vattendraget. Man kan därvid<br />
arbeta med att vaska fram och rensa gruset<br />
i vattendraget, eller lyfta upp massorna och<br />
sålla dem genom ett såll strandnära (ex.<br />
Gran 1999).<br />
Ska vattendraget även biotopvårdas<br />
genom utläggning av block och död ved kan<br />
konstruktion av lekområden ske kopplat till<br />
detta (4). Saknas leksubstrat helt i vattendraget,<br />
och detta anses vara ett onaturligt<br />
tillstånd, måste sådant tillföras utifrån (5).<br />
Man har i ett antal projekt i USA lagt ut<br />
stora strandområden med lämpligt lekgrus<br />
på platser utmed vattendrag (s.k. gravel<br />
nourishment areas). Sedan är det tänkt att<br />
högflöden ska transportera detta grus och<br />
fördela till lämpliga ställen (6). Idén är att<br />
efterlikna naturliga förhållanden, speciellt<br />
i områden där sedimenttransporten störts<br />
av dammar. Metoden kan vara kostnadseffektiv,<br />
men substratet blir mycket rörligt<br />
initialt vilket kommer att ge problem med<br />
romdödlighet och bildning av grusbankar<br />
med översvämningar som följd. Ännu är<br />
metodiken inte tillräckligt utprovad för att<br />
kunna rekommenderas.<br />
Observera att lekområden inte ensamma<br />
tillgodoser öringars eller laxars behov<br />
under livet. Som nämnts flera gånger behövs<br />
ett komplext habitat med både grunda<br />
och djupa områden. Den första sommaren<br />
när ungarna etablerar sig i sitt nya habitat<br />
krävs ofta grunda svagt strömsatta partier.<br />
Laxungar tål något mer strömhastighet är<br />
öringungar, men för båda arterna är lämpliga<br />
djup ca 0,1–0,4 m med en vattenhastighet<br />
på 0,2–0,5 m/s.
Change language