Ekologisk

I de fall man genomför mindre projekt
kan det vara lämpligt att smalna av partier
där man t.ex. vill anlägga lek- och uppväxtområden
för strömlevande fiskar som
nejonögon eller öring (Avsnitt 5.11).
Trösklar kan användas för att smalna av
vattendraget och skapa habitatdiversitet.
Detta sker genom att man lägger trösklarna
så högt att de sticker upp över normalvattennivån.
Generellt ger trösklar ett fult
intryck i vattnet, om de inte görs mycket
naturliga eller konstrueras så att de snabbt
smälter in i miljön (Figur 7).
Lågvattenfåra och grundområden
I jordbruksvattendrag är det än mer viktigt
än i moränvattendrag att se till att det
finns en markerad huvudfåra som har
vatten även vid lågvattenföring. Detta kan
åstadkommas genom att i mjukare avsnitt
med lera helt enkelt gräva ut en markerad
fåra. Alternativt kan den skapas genom att
lägga ut grus och sten (se nedan).
När man gräver en djupare lågvattenfåra,
erhålls vid normalvattenföring en djupfåra
omgiven av grundare områden. Grunda
områden är mycket viktiga för en naturlig
artsammansättning och kan ge ökat skydd
mot rovfisk. Många fiskarters yngel växer
upp i mycket grunt vatten i vattendrag och
att återskapa diversa grundområden är
viktigt (Nielsen 1995).
Stensula kan krävas
innan utläggning av större strukturer
Avsmalningen av vattendraget bibehåller
strömmiljöer och minskar deposition av fint
sediment. För att skapa ytterligare habitatvariation
kan större strukturer nu tillföras.
De ska bidra till samla vattenföringen,
skapa ståndplatser, öka kontakten med
åplanet och skapa mer dynamik i vattendraget.
Ofta går det inte att lägga ut
sten och andra större objekt som död ved
direkt på de mjuka bottnarna i ett rensat
vattendrag. För att åtgärden ska bli varaktig
krävs ett stabilt underlag som inte
eroderar, en s.k. stensula eller stötbotten.
Detta stabila underlag i form av grus och
mindre sten hade genom århundradena
naturligt ansamlats och vaskats fram ur
bottensedimenten. Vid rensningsarbetena
har detta substrat tagits bort. Innan större
Ekologisk restaurering av vattendrag
sten kan läggas ut måste dessa bottnar,
stensulan, återskapas. Ståndstenen utgörs
lämpligen av dimensionen +120 mm, dvs. ca
120–600 mm natursten (Figur 9). I mindre
vatten och lägre vattenhastigheter kan
+25–100 mm användas.
Arbetsgång:
1. Arbeta vid lågvattenföring, gärna LLQ
(termen förklaras i Kapitel 2)
2. Gräv undan finsediment och vegetation.
Deponera massorna på land och låt rinna
av 2 dygn innan borttransport.
3. Eventuell kan strandbrinken behöva
släntas av. Sträva efter som mest en lutning
på 1:4, men helst ännu flackare.
4. Bestäm önskad bottenprofil. Avväg med
instrument och sätt upp stakkäppar som
markörer.
5. Arbeta sedan uppifrån med att lägga ut
sten. Tryck inte fast den, om det inte är
mycket mjuka sediment som måste förankras
inför rasrisk.
6. Lägg stensulan upp på stränderna till
högvattennivån.
7. Väg hela tiden av arbetet, både med laserinstrument
på skopan och manuellt.
8. Ovanpå stensulan kan nu större sten och
död ved läggas ut.
9. Beså därefter så snabbt som möjligt slänter
och stränder för att minska erosion.
utläggning av
död ved, block och stor sten
I alluviala vattendrag är död ved ofta den
enklaste och bästa större strukturen att
återföra.
Den kan förankras i stränderna och
behöver därmed inte en stensula. Samtidigt
kan det finnas områden som naturligt är
stenfattiga. Här är död ved ett naturligt val
(Figur 10).
Sten och block bör läggas ut i vattendrag
som har en viss strömhastighet och där
sedimenten inte utgörs av sand eller finare
substrat. Större sten och block i alluviala
187 kapitel 5