Ekologisk

I Österrike har slitsrännor byggts med
reglerbara slitsar så att antalet slitsar kan
ökas vid högflöden.
En generell rekommendation är att en
slitsränna bör ha vilobassänger för varje
6 m fallhöjd om det rör sig om vuxen laxfisk.
Den maximala hastigheten (v) kan grovt
beräknas utgående från vattennivåskillnaden
(h) mellan bassänger:
v = 0,7√ (2g × h) (Kamula 2001)
där g är gravitationskonstanten. Den
är 9,81 m/s 2 . Om h = 0,2 m skulle detta
innebära en maximal vattenhastighet på
v = 0,7 × √(2 × 9,81 × 0,2) = 1,4 m/s. Sänks
vattennivån över trösklarna till 0,1 m blir
den maximala vattenhastigheten 1 m/s.
Bakom tvärväggarna bildas flera platser
med låg vattenhastighet och fisk behåller
lätt sin position här. De kan alltså vila mellan
språnget genom slitsarna. Liksom för
kammartrappor bör nivåskillnaden mellan
bassängerna ej överstiga 15 cm om flera
arter av sötvattensfiskar ska kunna passera
som vuxna. Inriktar man sig på lax och
stor öring kan höjdskillnaden vara inemot
30 cm.
Liksom kammartrappor byggs slitsrännor
oftast i betong. I mindre konstruktioner
kan mellanväggarna göras av trä. Lutningen
på rännan brukar vara 5–15 %.
Slitsrännor är ganska ovanliga i Sverige.
En slitsränna till beskådande finns vid
Flaka kvarn, Dalum, i Ätran strax norr om
Ulricehamn (Figur 17).
Denilrännor
Denilrännor (Denil fishways) är ytterligare
en fortsättning av slitsrännan där man
genom att bromsa vattenströmmen underlättar
fiskars passage. Denna typ av fiskväg
utvecklades år 1908 av belgaren Denil. Den
vidareutvecklades sedan av svensken Valter
Furuskog som byggde denilrännan i Ätran
vid Falkenberg (plats 631310–129995,
Karta 5 B SO). Denna ränna har fungerat i
över 50 år för passage av lax och havsöring.
Fallhöjden är 5,5 m och lutningen 16,7 %.
Tre vilobassänger finns i fiskvägen. Denna
konstruktion fick sedan stor spridning i
Nordamerika.
Ekologisk restaurering av vattendrag
Denilrännor klarar stora variationer i
vattenföring och relativt höga lutningar.
Principen är att tvärväggar i form av
lameller sitter tätt och är riktade snett
uppströms. Dessa skapar idealt, men inte
alltid, ett flödesmönster av motströmstyp
(Figur 18). Fisken hjälps av vattenströmmen
att passera uppströms. I regel simmar
de kontinuerligt uppåt och denilrännor
brukar passeras fortare än kammartrappor
och slitsrännor.
Denilrännor är de fiskvägar som klarar
den högsta lutningen, inemot 25 %
för vuxen lax. Ska övriga sötvattensarter
vandra igenom bör lutningen inte överstiga
10–15 %. Vid en given lutning gör större
vattennivå i rännan att vattenhastigheten
ökar. Denilrännorna kräver relativt mycket
vatten för att fungera bra. Dessutom kräver
de tillsyn mer än andra fiskvägar på grund
av benägenheten att sättas igen med trädgrenar
och annan bråte.
En ytterligare nackdel med denilrännor
är att de ibland får dåligt lockvattenflöde
eftersom det fördelas på ytan istället för att
bilda en stråle som från slitsrännor eller
kammartrapporna. I och med att denilrännorna
kan dimensioneras för högre flöden
kan man kompensera för detta. Dessutom
brukar dessa rännor ha hög vattenhastighet
vid ytan, vilket kan attrahera fisk.
Denilrännorna behöver inte ha lika djupt
vid mynningen som andra fiskvägar. Djupet
får inte överstiga rännans djup, eljest finns
risk för besvärliga bakströmmar in under
rännan.
Vattenhastigheten är generellt lägre
vid botten av slitsen än högre upp. Dimensioneringen
av flödet i rännorna beräknas
med formler motsvarande dem för öppna
kanaler. Flödet bestäms i princip av vattendjupet
över lamelltröskeln (y) och den fria
bredden (b) (Figur 19). Ju större y/b-kvot,
desto större flöde och vattenhastighet.
Denilrännor kan byggas i trä eller betong
(Figur 20). I det senare fallet görs ofta
lamellerna av vattenfast plyfa (plywood).
Byggs hela rännan i trä kan långa sektioner
byggas på land och sedan lyftas på
plats.
Vilobassänger bör anläggas med 5 m
mellanrum om vuxna sötvattensarter
ska kunna passera, för lax och havsöring
kan avståndet ökas till 10 m. Flöden i
117 kapitel 5