Ekologisk

Ekologisk restaurering av vattendrag
vattendrag placeras på stensulan, helst
nedtryckt eller -grävd till del. Principerna
för placering av ståndsten liknar dem som
gäller för moränvattendrag (Avsnitt 5.9).
Önskad effekt beror på sträckans tillstånd.
Sker onaturligt hög erosion kan vattenhastigheten
bromsas med större strukturer,
har sträckan hög deposition av sand kan
man vilja öka strömhastigheten genom att
smalna av fåran (se Figur 6). Större strukturer
kommer att öka habitatdiversiteten
och skapa höljor och ansamla sediment.
Se till att de enskilda stenarna och
stengrupperna blir självrensande, dvs. vattenströmmarna
som formas ska föra undan
finsediment. Detta är viktigt i områden med
hög sedimentation.
Eftersom det alltid finns risk för erosion
av stränder brukar man ange att större
strukturer företrädesvis ska placeras ute i
strömfåran och inte strandnära. Dock kan
man frångå detta om en stensula etablerats
och stränderna erosionssäkrats. Naturligtvis
kan man också frångå detta om man
kan tillåta erosion av stränder.
En ytterligare fördel med att placera stenarna
i strömfåran är att de då skapar mer
turbulens. Försök att orientera stenarna så
att de ligger med kortaste och spetsigaste
sidan mot strömmen, dvs. lägg dem strömlinjeformat.
Hur stora stenar som läggs ut ska
naturligtvis bestämmas av vad som var
vanligt i det naturliga tillståndet, men en
dimensionering bör också ske efter vad som
ligger kvar. Man kan generellt säga att
den storlek som krävs för att ligga kvar i
vattenströmmen är mindre än den storlek
som krävs för att strukturerna ska skapa
en ökad habitatdiversitet i form av turbulens
och höljor. Block på 0,6–1,5 m rekommenderas
av Wesche (1985), samtidigt är en
vanlig rekommendation att blocken inte bör
vara större än en femtedel av fårans normalbredd
(Shields 1984). Se båda rekommendationerna
som ungefärliga riktlinjer.
Copeland m.fl. (2001) anger som riktlinje
att stenar bör kunna ligga kvar vid 10årsflödet,
dvs. det högsta förväntade flödet på
en 10års-period.
Råder det osäkerhet bör man dimensionera
efter förväntad högsta vattenhastighet
för att få de stora strukturerna att ligga
kvar (Tabell 1). Överdimensionera dock inte
kapitel 5
188
som princip. Det gör i regel inget om det
finns en rörlighet, en dynamik.
Generellt gäller för utlagd stor sten att
den här och var ska sticka upp vid normalvattenföring,
men helst ej vid högvatten.
Detta för att sådana strukturer vid högvatten
kan ge oväntad erosion och dels
kan skräp, träd och sjok av is fastna med
översvämningar som följd.
I brantare vattendrag (Avsnitt 5.9) så
lägger man sten i grupper för att få hållbara
strukturer. Det är i regel inte nödvändigt
i alluviala delar. Något exakt mönster för
utläggning som ger högst tätheter av fisk
finns inte påvisat (ex. Shields 1984), men ju
mer mångformig botten desto fler habitat.
Tabell 1. Ungefärlig vattenhastighet som krävs för att
rubba (Vc) resp transportera (Vt) olika partikelstorlekar
uppe i vattenmassan (modifierad efter Gordon m.fl.
2004). Ibland kan det krävas högre vattenhastighet för
att rycka loss materialet ur täta bottnar. Mycket material
lyfts aldrig upp i vattenmassan utan studsar längs botten.
Detta är alltså ungefärliga riktvärden.
Substratstorlek
(mm)
Vc = Rubba
bottnar (m/s)
Vt = Lyfta upp
partikel (m/s)
10 0,5 1,1
20 0,7 1,4
30 0,8 1,7
40 1,0 1,8
50 1,1 2,0
60 1,2 2,1
70 1,3 2,3
80 1,4 2,4
90 1,5 2,5
100 1,5 2,6
150 1,9 3,0
200 2,2 3,3
250 2,4 3,6
300 2,6 3,8
350 2,9 4,1
400 3,0 4,3
450 3,2 4,4
500 3,4 4,6
750 4,2 5,3
1000 4,8 5,9