Ekologisk

Ekologisk restaurering av vattendrag
lekplatser är att de ligger i ett lugnare
område precis intill en strömmande huvudfåra
(Berglund 2007, Figur 11). Vattendjupet
på lekplatser i vattendrag i Sverige
är i huvudsak 0,2–0,8 m (Dörner och Kjell
2000, Berglund 2004, Schröder 2004), men
extrema lekplatser på flera meters djup har
påträffats (Peter Gustafsson).
andra arter i strömmande habitat
Färnan leker över grusbotten i strömmande
vatten, ofta grunt (0,1–0,3 m) (Arlinghaus
& Wolter 2003, Cowx & Welcomme 1998).
Vattenhastigheten brukar vara i intervallet
0,15–0,75 m/s, men lek har till och med
observerats i stillastående vatten på 1,3 m
djup över grusbotten (op. cit.). Som så
många andra vårlekande arter har den ett
relativt stort intervall i kravet på lekhabitat.
Rommen fastnar på grus, sten död ved,
växter eller rötter. Unga färnor uppträder
sedan grunt för att leva i allt djupare och
lugnare vatten när de blir större (Hjertberg
& Jansson 2002). Lekhabitat för färna kan
således enkelt skapas med konventionell
utläggning av lekgrus för öring, speciellt i
något lugnare vattenhastighet och grunt.
Id leker tidigt på våren i små vattendrag
över sandiga-grusiga-steniga bottnar (Cala
1975). Den svagt klibbiga rommen fäster på
botten samt växter och utvecklas snabbt.
Id vandrar upp i små vattendrag för lek
och brukar inte vandra så långt uppströms.
Första bästa lekhabitat brukar användas
(jämför harrens beteende). Enstaka forsnackar
med hårdbotten brukar vara ett
utnyttjat lekområde.
Stäm är den norrländska flodfisken
som också finns sparsamt i Bottenhavet-
Bottenviken. Den leker nattetid, tidigt på
våren över hårda sandbottnar eller grusiga
bottnar (30–200 mm diameters substrat)
utan inslag av finpartikulärt material
(Cowx & Welcomme 1998). Vattenhastigheten
brukar vara 0,2–0,5 m/s. Romkornen är
ca 2 mm och klibbar vid grus eller växter
(vid sandiga bottnar). Överlevnaden för
ynglen beror till stor del på om det finns
lugna och mycket grunda uppväxtområden
nära lekbädden (Nielsen 1995).
kapitel 5
212
Elritsan leker sommartid i grunt
(0,10–0,25 m), svagt strömmande vatten
(0,2–0,4 m/s) med stenig botten (Cowx &
Welcomme 1998). Rommen klibbar fast vid
sten och kläcker inom 5–10 dagar. Ynglen
uppehåller sig sedan mellan stenarna till
dess att gulesäcken förbrukats. Generellt
torde elritsa gynnas av biotopvård och
anläggande av lekplatser riktat mot öring
(Nielsen 1995).
Sandkrypare anges leka över sand
och grus, men förekommer som vuxen i
en mängd olika miljöer (Kullander 1998,
Samuelsson 2001). Leken försiggår huvudsakligen
i maj-juni (möjligen även i juli) på
mycket grunt vatten, några centimeter, vid
en vattenhastighet på 0,1–0,8 m/s (Cowx &
Welcomme 1998). Bottnen utgörs av grus
eller sten, men även sand med enstaka stenar,
mossa och rötter. Äggen (1,5 mm) fästs
i klumpar på stenar och växter. Finns behov
av att skapa lekområden för sandkrypare
gäller det således att skapa varierade och
breda strandzoner med inslag av grus, sten
och gärna mossklädda stenar.
Grönlingen gömmer sig dagtid under
stenar och andra skyddande substrat.
Leken sker troligen på natten, strandnära
och rommen häftar vid på stenar och växter.
Den kläcks, som ofta för vårlekande arter,
efter 8–10 dagar (Lundberg & Brunell
1999). Ungarna uppehåller sig länge mycket
grunt i lugnare partier av strömmande
vatten. Det stora problemet för grönling i
landet har troligen varit vattenförorening,
men i takt med allt bättre vattenkvalitet
finns andra problem som behöver åtgärdas.
Lundberg & Brunell (1999) rekommenderar
anläggandet av strömsatta hårdbottnar
med grus och sten för lek. Samma miljöer
anses fungera även för öring (jämför Nielsen
1995).
Mal lever i huvudsak i lugnflytande områden
av större vattendrag och sjöar. Den
är värmekrävande och det krävs varma
somrar för lyckad reproduktion. Leken sker
strandnära på grunt vatten där strömmen
är svag. Helst bör strandvegetationen
skugga och täcka lekområdet, gärna så att
trädrötter nästan bildar ett ”tak” (Nathanson
m.fl. 1987).