Ekologisk
Ekologisk
Ekologisk
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Ekologisk</strong> restaurering av vattendrag<br />
5 2<br />
kapitel 5<br />
Anläggning av våtmark<br />
Erik Degerman<br />
5.2.1 Våtmarkerna i landskapet<br />
Den vanligaste störningen i våtmarker i<br />
form av mossar och kärr är utdikning. I det<br />
utdikade landskapet försvinner livsmiljön<br />
för flera växter och djur, samtidigt sänks<br />
grundvattennivån, högvattenföringen i<br />
vattendrag ökar och sommarvattenföringen<br />
minskar. Torrläggningen av våtmarker ger<br />
fältet fritt för buskar, träd och andra torrmarksväxter<br />
att kolonisera området. I och<br />
med att våtmarkerna försvinner förloras<br />
också deras förmåga att kvarhålla partiklar<br />
och näringsämnen, speciellt kväverening<br />
genom denitrifikation minskar.<br />
Sänkt grundvattennivå får ytterligare<br />
konsekvenser. I områden med kalkrika<br />
marker och pyritbildningar kan järnet<br />
oxidera och föras ut i ytvattnen, s.k. järnockrabildning.<br />
Järnockra förekommer<br />
naturligt, men förhöjda nivåer kan inverka<br />
negativt på framför allt bottendjur. När<br />
grundvattennivån sänks kan också torvlagret<br />
komma att oxideras. Detta kan göra<br />
att mossar sjunker ihop upp till någon<br />
meter. Den nedbrutna torven kommer istället<br />
ut i vattendragen i form av närsalter och<br />
organiskt material och ut i atmosfären som<br />
koldioxid.<br />
Andra viktiga våtmarker som påverkats<br />
negativt är t.ex. älv- eller åplanet, med sina<br />
strandängar och mader (Kapitel 2). Det<br />
naturligt våta åplanet, svämzonen, utmed<br />
vattendrag torrläggs genom att vattendragen<br />
grävts djupare och stängs av från<br />
landskapet. I dessa djupa vattendrag ökar<br />
erosionen, och vattendragen gräver sig<br />
ännu djupare och bredare. Vid högflöden<br />
kan då vattnet inte längre strömma upp på<br />
åplanet, vilket gör att självreningsförmågan<br />
i åplanet förloras.<br />
Samtidigt försvinner livsmiljön för<br />
många djur, såväl ryggradslösa djur som<br />
grodor, fågel och fisk. Tillfälliga översvämmade<br />
delar av åplanet är viktiga lekområ-<br />
10<br />
den för t.ex. grodor och fiskar som faren och<br />
gädda. Fiskarter som trivs i sådana habitat<br />
är bland annat sutare, sarv och mört.<br />
Många våtmarker hölls förr öppna<br />
genom översvämningar och av att nyttjas<br />
för slåtter. Slåttermaderna längs våra älvar<br />
rensades på viden (Salix) för att inte växa<br />
igen. Med sänkta grundvattennivåer och<br />
upphörd slåtter och bete växer dessa våtmarker<br />
igen. Denna igenväxningsprocess är<br />
i flertalet fall naturlig. Men sådana slåttermader<br />
har ett stort kulturhistoriskt värde<br />
och har med tiden utvecklat en rik flora och<br />
fågelfauna, t.ex. med vadare och grågås. Det<br />
finns alltså anledning att där så är möjligt<br />
vidmakthålla slåttermaderna.<br />
Bakteriell denitrifikation<br />
Biologisk denitrifikation äger endast rum<br />
i syrefria miljöer där bakterier nyttjar<br />
(reducerar) nitratjoner för att skaffa<br />
sig energi och syre. Som en restprodukt<br />
avgår kvävgas (N ) eller växthusgasen<br />
2<br />
lustgas (N O). 2<br />
Bakterierna behöver en kolkälla för<br />
att tillväxa. Därför är denitrifikationen<br />
störst i områden med mycket organiskt<br />
material i bottnarna, material som ger<br />
kol och syrebrist.<br />
kemisk dentrifikation<br />
Det sker också en kemisk denitrifikation<br />
i jordar med reducerade metalljoner,<br />
främst järn bundet till lermineral eller<br />
i form av pyrit. Lerjordar har större<br />
förmåga till kemisk denitrifikation än<br />
sandjordar. Successivt töms dock marken<br />
på reducerade metalljoner och de flesta<br />
jordbruksmarker har idag svag förmåga<br />
till kemisk denitrifikation.
Change language