Ekologisk
Ekologisk
Ekologisk
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Ekologisk</strong> restaurering av vattendrag<br />
Vattendrags mynningar kan sättas igen<br />
av flera processer. De naturliga lämnas<br />
därhän, men de som orsakas av mänsklig<br />
påverkan bör åtgärdas. Det är främst igenväxning<br />
med vassar på grund av övergödning<br />
och vattenreglering, igensättning med<br />
sediment på grund av ökad erosion uppströms<br />
samt igensättning av kustvattendrag<br />
på grund av ökad materialtransport i<br />
kustzonen.<br />
I Vättern byggdes under 1970-talet utanför<br />
flera viktiga insjööringbäckar erosionsskydd<br />
kring mynningarna i form av långa<br />
stockar för att förhindra att sand satte igen<br />
mynningarna. Också kring flera havsmynnande<br />
mindre vattendrag har man skyddat<br />
mynningarna med större sten eller pirar.<br />
I Tanaälv, gränsälv mellan Norge och<br />
Finland, orsakade vägar, och broar och<br />
jordbruksmark ökad erosion som i vissa<br />
mindre biflöden satte igen mynningar så<br />
att lax inte längre kunde simma uppströms<br />
(Erkinaro 2002). Grunda deltan bildades utanför<br />
minst sju biflöden. Detta åtgärdades<br />
genom grävning av fåror som sedan stensatts,<br />
vilket varit framgångsrikt. Parallellt<br />
med åtgärdandet av mynningarna har olika<br />
åtgärder satts in för att minska erosionen<br />
uppströms. Liknande grunda deltabildningar<br />
som orsakats av förhöjd erosion på grund<br />
av kanalisering och utdikning bör naturligtvis<br />
åtgärdas, men naturliga deltan är en<br />
mycket ovanlig naturtyp och ska naturligtvis<br />
bevaras.<br />
Muskler och mjölksyra hos fisk<br />
Fiskar har två typer av muskelvävnad,<br />
röd resp vit. Den röda yttre muskelvävnaden<br />
arbetar uthålligt under syretillförsel<br />
och det finns en balans mellan tillförd<br />
energi och metaboliter (restprodukter<br />
i kroppen). Den vita muskelvävnaden,<br />
som utgör merparten av muskelmassan,<br />
används däremot under maximal<br />
ansträngning under kort tid. Energin<br />
kommer från anaerobisk (syrefri) nedbrytning.<br />
Energiutvecklingen är så stor<br />
att restprodukten mjölksyra inte hinner<br />
transporteras undan. Det tar lång tid för<br />
muskelvävnaden att bli kvitt detta överskott<br />
av mjölksyra och därmed begränsas<br />
användningen av den kraftfullare vita<br />
muskelvävnaden till korta rusher.<br />
kapitel 5<br />
102<br />
5.7.2 Sim- och hoppfömåga<br />
Vissa arter, och framför allt små individer,<br />
har svårt att simma mot stark vattenström.<br />
Den kritiska vattenhastigheten,<br />
dvs. den vattenhastighet när fiskens simförmåga<br />
inte klarar att hålla den kvar i<br />
vattenströmmen, är så låg som 0,1–0,2 m/s<br />
för de flesta fiskyngel – även öring. Nu<br />
vandrar i regel inte så små stadier några<br />
längre sträckor, men vid en storlek av ca<br />
50–70 mm kan flera arter behöva vandra.<br />
För de sämsta simmarna av denna storlek<br />
är den kritiska vattenhastigheten<br />
0,3–0,4 m/s. Detta gäller t.ex. typiskt<br />
bottenlevande arter som simpor, sutare,<br />
nissöga, gers, lake och sandkrypare. Något<br />
bättre simmare, som abborre, faren och<br />
mört, kan klara 0,5 m/s. Bra simmare som<br />
lax, öring, harr, röding, färna klarar högre<br />
vattenhastighet. Den kritiska vattenhastigheten<br />
har ett visst intresse för t.ex. fiskars<br />
habitatval, mer intressant i detta sammanhang<br />
är däremot de vattenhastigheter som<br />
fiskar förmår att aktivt vandra mot.<br />
Man brukar skilja på marschfart (sustained<br />
speed), förhöjd fart (prolonged speed)<br />
och rusher/maximal fart (burst speed)<br />
(Beamish 1978, se även Sandell m.fl. 1994).<br />
Marschfart kan fisken upprätthålla under<br />
lång tid, man brukar ange minst 200 minuter<br />
som gräns för lång tid. Förhöjd fart<br />
är en fart som fisken orkar upprätthålla<br />
20 sekunder till 200 minuter. För lax och<br />
öring är den förhöjda farten ofta 2–4 gånger<br />
kroppslängden per sekund.<br />
Den maximala simhastigheten, en hastighet<br />
som bara upprätthålls i maximalt<br />
20 s, som en art kan uppnå brukar relateras<br />
till kroppslängden (L). För lax och öring<br />
brukar man i litteraturen finna värden<br />
runt 10L för deras maximala simhastighet<br />
per sekund, dvs. för en 20 cm öring således<br />
2 m/s. Lekvandrande lax och stor öring kan<br />
dock uppnå mycket höga hastigheter (Tabell<br />
1). Lax har noterats vid simhastigheter<br />
upp till 8 m/s (ca 29 km/h). Den maximala<br />
farten används vid jakt, men också vid passage<br />
av forsar och fall. Ål anses ha en maximal<br />
simhastighet på ca 2L (DWA 2005).<br />
Andra djur än fiskar har svårt att ta sig<br />
fram simmande genom långa starkt strömmande<br />
sträckor. Grodor kan nå maximala<br />
simhastigheter på strax över 1 m/s och simmar<br />
således över 10L (Johansson & Lau-