Ekologisk

Etablering av gräsbevuxen kantzon
När man ska anlägga en gräsvall mellan
jordbruksmark och ytvatten är det enklaste
att så in skyddsgröda på våren. Man kan
använda en gräsblandning för extensiv vall,
t.ex. med rajgräs, ängsgröe, röd- och ängssvingel
samt timotej. Svingelarterna har
ett frodigt växtsätt och timotejen är tålig.
Rödven och andra krypande vallgräs stabiliserar
marken.
Det är naturligtvis möjligt att etablera
en betydligt artrikare flora, t.ex. med
blomväxter. Det naturliga urvalet har redan
valt ut de mest lämpade växterna för er
kantzon. Sträva efter att använda lokala
arter och sorter. Säkrast är givetvis att
flytta plantor lokalt. Glöm inte bort den
våta kantzonen, stranden. Här bör vattenväxter
som starr och kabbleka få utveckla
sig fritt. Vattenväxter som ger bra erosionsskydd
är t.ex. kaveldun (Typha spp., vattendjup
0–0,5 m), jättestarr (Carex riparia
på 0–0,5 m), jättegröe (Glyceria maxima
på 0–1 m), svärdslilja (Iris pseudacorus,
0–0,5 m) och stor igelknopp (Sparganium
erectum på 0–0,6 m). Ett antal av dessa
växter kan dock tendera att växa över hela
vattendraget om det inte beskuggas.
Ekologisk restaurering av vattendrag
Kantzonens lägre vegetation bör få
utvecklas naturligt, men i områden med
kraftig vegetation på grund av närsaltläckage
kan skörd ske för att minska risken
att växtmassan sköljs ut i vattendraget.
Successivt kommer dessa marker att utarmas
på växtnäringsämnen. Därigenom ökar
ju kantzonens bidrag till självreningen.
Gräset kan användas som foder. Ska gräset
slås maskinellt bör markerna tåla maskinerna,
ofta är maskinell skörd olämplig.
Lämplig tid för slåtter är i slutet av juli då
ängsblommor fröat av sig och fåglarna fått
flygga ungar. För att utarma marken på
näringsämnen kan man slå två-tre gånger
de första åren. Alternativt kan man tillåta
begränsad betning, men det ställer då krav
på omfattande stängsling gentemot vattnet.
Dessutom bör djuren inte få gå på marken
när den är fuktig, t.ex. sen höst. Betas
kantzonen får den ofta en kort grässvål,
vilket är ett utmärkt habitat för vadarfåglar,
så länge partier med högre vegetation
också finns kvar. Utan betning kan åplanet
och kantzonen växa igen med vassar eller
buskage, beroende på hur fuktig marken är.
Betning är dock en åtgärd som är svår att
Figur 12. Kantzonens förmåga att ta hand om ytligt avrinnande vatten med kväve, fosfor och sediment kan ytterligare
ökas genom att anlägga svackor i sluttningen (se svackan ovan trädbården). Dessa svackor blir våtmarker som
infiltrerar ytlig avrinning ned i marken.
49 kapitel 5