Ekologisk

der 2004). Larven av dagsländan Chloeon
dipterum kan simma med 21L, vilket
innebär ca 0,2 m/s (Brackenbury 2004).
Andra simmande djur än fiskar har således
god simförmåga, men begränsas istället av
sin ringa storlek. Litenheten gör dock att
de kan krypa efter botten och kan finna
viloplatser i substratet.
Generellt minskar simhastigheten till
hälften hos kallblodiga djur när temperaturen
sjunker från 20 till 5 °C. Under 5 °C har
fiskar svårt att passera ens låga hinder.
Fiskvägar bör inriktas på den förhöjda
farten, dvs. de bör utgöra ett relativt enkelt
passerbart objekt. Den maximala farten
kan endast utnyttjas vid enstaka hinder.
Upprepade rusher ger hög mjölksyrabildning
och det tar lång tid för fisk att återhämta
sig. Om fiskvägen är 100 m lång och
ska fungera för alla stadier och arter bör
vattenhastigheten inte överstiga 0,2 m/s.
Detta är i regel svårt att uppnå, men arter
som lake och simpor klarar inte högre vattenhastigheter
om de ska vandra upp oavbrutet
längre sträckor (ex. Katapodis 1977,
Pavlov 1989). Sker uppvandringen i delsträckor
med vilobassänger emellan strömavsnitten
kan fiskvägen möjligen tillåtas
ha en medelvattenhastighet av 0,4–0,5 m/s.
Framför allt om ett varierat bottensubstrat
ger lägre vattenhastighet nära botten och
därmed medger passage för svaga simmare.
Många fiskar klarar att hoppa två-tre
gånger sin längd (t.ex. öring, lax, mört).
För havsöring och lax finns hopp på 1–2 m
belagda, i extremfall upp till 3,7 m för lax
(Cowx & Welcomme 1998). Vid konstruktion
av fiskvägar bör man dock räkna med
15 cm som högsta tillåtna höjdskillnad om
flera upprepade hinder ska passeras.
Det är belagt genom laboratorieförsök
att optimala hoppförhållanden för fisk
föreligger när djupet på höljan nedströms
är 25 % större än hopphöjden. Dock brukar
man som generella riktlinjer använda ett
50 % större djup i höljan som optimalt (Robison
m.fl. 1999). Genom detta får fisken en
möjlighet att ta sats inför hoppet och ibland
också en skjuts av strömbilden.
Ekologisk restaurering av vattendrag
Tabell 1. Simhastighet (m/s) för lax och stor öring
(Powers m.fl. 1985).
Art Marschfart Förhöjd fart Maximal fart
Lax 1,2 3,6 8
Öring 0,7 1,9 3,8
Nu hoppar inte alltid fisk vid ett dämme
eller vattenfall. Det kan ofta vara lättare
att simma upp i vattenstrålen, speciellt
vid lägre höjder. Måste fisken hoppa är
synen ofta viktig. Fisken behöver kunna se
hindret och sådana hinder passeras därför
oftast vid ljusare timmar på dygnet. Öring
som misslyckats att passera ett mindre
hinder har faktiskt observerats ställa sig
nedströms och betrakta hindret, t.o.m. med
huvudet ovanför vattenytan, innan de gör
ett nytt försök. Detta innebär att för passage
av hinder bör man tillse att fisk har
möjligheter att se och bedöma hindret.
Uppvandrande laxfisk vandrar normalt
i dagsljus, men undantag finns. Många
fiskvägar fungerar även i mörker så något
absolut behov av synen tycks inte finnas i
en väl fungerande fiskväg utan hopp.
Men, och det är viktigt, många arter
undviker eller kan helt enkelt inte hoppa.
Simpor och lake är typiska sådana exempel.
Enstaka mindre ålar, s.k. uppvandrande
gulål på 7–20 cm, kan klättra upp för vertikala
hinder av några meter, t.o.m. släta
betongväggar. Men större delen av populationen
brukar bli kvar nedströms. Kräftor
kan gå upp på land fuktiga nätter och
skulle i princip kunna vandra förbi hinder.
Det har dock veterligen inte observerats. De
gånger kräftor återfinns på land är det ofta
på flykt från dåliga förhållanden i vattnet.
Planera således akvatiska passager,
dvs. fiskvägar, för uppströms simmande
och krypande, inte för hopp. Ska även de
minsta djuren kunna passera måste sammanhängande
stråk med vattenhastigheter
under 0,2 m/s finnas. Genom att göra botten
och stränder ojämna, med t.ex. stora stenar,
skapas långsammare vattenhastigheter.
103 kapitel 5