Vad är din hemlighet? - HansOlsson.net

utan vätska. Överlevarna. Andra kanske hade bunkrat upp, de som hade tur. Hur länge skulle
de klara sig? Tre veckor? Tre månader? Och sedan? De som inte hade ett lager skulle ge sig ut
på jakt. Döda för att få något att dricka. Mänskligheten var bräcklig.
Han suckade tungt. Nåväl, han skulle inte vara en del av det. Han lade händerna på bordet,
de darrade en aning av förväntan. Framför honom stod en kanna vatten som han hämtat direkt
från brunnen. Det fick vara bra så här. Han hämtade ett glas, vägde det i handen som för att
värdera det. Sedan fyllde han halva glaset med vattnet. Det såg underbart ut. Han rörde på
glaset som han brukade göra med sin whisky. Luktade på vattnet. Han tyckte att det luktade
svagt sötaktigt. Förmodligen inbillade han sig bara. Han tvekade bara en sekund, sedan satte
han glaset till läpparna och drack stora långsamma klunkar. Vattnet smekte hans torra mun,
fuktade strupen på ett sätt han inte trodde var möjligt. Det var det godaste vatten han någonsin
hade druckit. När han var klar kände han sig nöjd. Han ställde ner glaset på bordet igen. Hur
lång tid hade han på sig innan Vattendöden tog honom? En timme? Han tänkte inte vänta.
Han böjde sig ner och tog fram jaktgeväret som legat vid hans fötter hela tiden. Tanken
hade funnits någonstans i hans medvetande sedan han för första gången sett de döda fiskarna.
En enkel väg ut. Senast igår hade han skräckslaget förskjutit den tanken, men idag
välkomnade han den. Han behövde inte vara med mer. Mänskligheten fick klara sig så gott
den kunde utan honom.
Bengt tyckte att han plötsligt befann sig utanför sin egen kropp. Ett spöke som betraktade
de stadiga händerna som förde pipan mot munnen. En osynlig dimma som hörde det svaga
ljudet när hanen spändes. En fridsam vindpust som skingrades när skottet gick av.
120