You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
kissenallen. Den kom gående mot dem med släpiga rörelser. Marie tyckte att hon kände igen<br />
den, men så kunde det väl inte vara? Jo. En bild tog form i hennes huvud. Ringaren i Notre<br />
Dame. Puckelryggen i den tecknade filmen. Den ställde sig framför Marie och hon kände sig<br />
plötsligt rädd. Hon försökte titta upp i det väldiga ansiktet, men huvudet kändes tungt och föll<br />
ner mot bröstet istället. Du ska inte vara h<strong>är</strong>. Fågeln kvittrade för fullt, som om den varnade<br />
alla skogens djur för den annalkande branden. Men Marie kunde inte röra sig. Hon hörde hur<br />
den stora puckelryggen morrade något och hon kände snarare än såg att den pekade på henne.<br />
Trots dimman i huvudet var hon plötsligt mycket rädd. Puckelryggen ville ta henne. Hon<br />
försökte göra sig så liten som möjligt men misslyckades. Ma…mma? Ordet kändes<br />
främmande. Marie såg i ögonvrån hur en väldig näve kom emot henne. Hon ville inte att<br />
puckelryggen skulle ta henne, men hon kunde inte göra något. Hon kunde inte försvara sig,<br />
och inte gömma sig. Skräckslaget försökte hon skrika men inget ljud kom över hennes läppar.<br />
Då reste sig kissenallen. Ett lågt mullrande läte spred sig i luften och puckelryggen<br />
hejdade sig. Marie lyckades höja huvudet så pass mycket att hon såg de suddiga skepnaderna<br />
framför henne. Kissenallen såg liten ut i jämförelse med puckelryggen. Men då hördes det<br />
mullrande ljudet igen. De pratade med varandra. Kissenallen slog plötsligt till puckelryggen<br />
som ryggade bakåt. Slaget hade träffat den i bröstet och den förde upp de stora händerna för<br />
att skydda sig. Marie var livrädd. Hon ville inte att de skulle slåss. Men då hände något<br />
konstigt. Puckelryggen böjde ner huvudet, som om han bad om förlåtelse. Sedan backade han<br />
långsamt bakåt med blicken i golvet. Kissenallen stod d<strong>är</strong>, som en skyddande staty och såg<br />
med kalla ögon på den andres reträtt.<br />
För ett kort ögonblick skingrades dimman i huvudet på Marie n<strong>är</strong> rädslan släppte. Hon<br />
visste inte var hon var, men kissenallen var h<strong>är</strong> för att skydda henne. N<strong>är</strong> han satte sig bredvid<br />
henne igen lade hon huvudet mot hans knä och somnade omedelbart. Den barmh<strong>är</strong>tiga<br />
dimman sög tag i henne och nynnade lugnande. Du hör inte hemma h<strong>är</strong>, men du har en<br />
beskyddare.<br />
Mikael sladdade in framför porten till deras trappuppgång. Gruset på asfalten sprutade n<strong>är</strong> han<br />
tv<strong>är</strong>nitade för att undvika att krocka med polisbilen som redan stod d<strong>är</strong>. Han stängde av<br />
motorn och hoppade ur bilen utan att bry sig om att ta nyckeln ur tändningslåset. Jagad av<br />
onda aningar slet han upp dörren till deras trapphus och sprang upp, tre steg i taget. Väl<br />
utanför deras dörr flämtade han som en blåsbälg och de röda prickarna började återigen dansa<br />
framför ögonen på honom. Han tvingade sig att försöka andas långsamt, sedan öppnade han<br />
dörren och klev in.<br />
86
Change language