Vad är din hemlighet? - HansOlsson.net

”Jag smög fram till dörren och tittade ut genom kikhålet och det var då jag såg vad jag i
hemlighet hade fruktat de senaste två veckorna. Jag såg de rödstrimmiga ögonen igen. De
stirrade tillbaka på mig. Jag trodde hjärtat skulle stanna i bröstet. Nu ångrar jag att det inte
gjorde det.”
”Vad gjorde du?” Anxon var ordentligt nyfiken nu, mer än han ville erkänna.
”Jag fick panik, visste inte vad jag skulle ta mig till. Men jag lyckades sansa mig så pass
att jag kunde ringa polisen. Sa att någon försökte bryta sig in hemma hos mig. De kom efter
en halvtimme.
Under tiden hade jag gjort vad jag kunnat. Jag drog fram soffan framför ytterdörren för att
hindra att han med ögonen skulle ta sig in om han fick upp dörren. Det var förstås ett dåligt
försvar men jag gjorde vad jag kunde. Sedan beväpnade jag mig med en bandyklubba och
satte mig att vänta på polisen innanför dörren.
När de väl kom, det var två poliser, undersökte de snabbt min dörr och min lägenhet och
sedan började de ställa frågor om mig och mitt jobb. Jag försökte förklara så gott jag kunde
vad jag gjorde men de tog inte ens anteckningar, de bara nickade vänligt och utväxlade roade
skeptiska blickar mellan sig.
När de var nöjda sa de att de inte kunde se något tecken på att någon alls hade varit i
trapphuset den senaste timmen. Det fanns inga spår på dörren heller. Jag tittade efter själv när
de visade mig och det var sant, det fanns inga spår på dörren. Det var då jag blev rädd på
riktigt. Jag visste ju att det hade stått någon där utanför och försökt ta sig in. Polisen ville inte
tro mig och avfärdade mig, förmodligen som ett fyllo. Sedan åkte de och lämnade mig ensam.
Jag sov inte den natten, istället ställde jag fram soffan framför dörren igen och sedan satte jag
mig innanför den med bandyklubban redo. Du kan tänka dig själv hur det måste ha sett ut.
Och en bandyklubba är inte ett särskilt bra vapen.”
Svensken pausade och drog fingrarna genom håret.
Anxon bjöd honom på ytterligare en cigarett som han knackade fram ur öppningen på
paketet. Sedan tog han en själv och tände den vant där den satt på sned i mungipan på honom.
Svensken tände sin och drog med viss ansträngning ett djupt bloss. Han hostade inte men
Anxon konstaterade att han inte var en van rökare.
”Fortsätt”, krävde han och svensken nickade kort.
”Dagen efter var jag helt slut. Likblek och skakig, som en gammal gubbe. Dagarna efter
så märkte förstås mina kollegor att jag betedde mig konstigt och givetvis lade min chef märke
till det också. Han kallade in mig på sitt kontor och jag fick min första ordentliga varning. Om
jag inte skärpte mig skulle jag få sparken. Han rekommenderade mig också att gå till läkaren
140