Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Rösten var så tunn och ynklig att det skar i Mikael. Han måste hem. Den m<strong>är</strong>kliga känslan<br />
som förföljt honom hotade plötsligt att riva sönder hans kropp. Någonting var fruktansv<strong>är</strong>t fel.<br />
”Jag kommer hem. Ring polisen och stanna d<strong>är</strong>.”<br />
Han reste sig och sprang i samma ögonblick som han kom på fötter. Adrenali<strong>net</strong> pumpade<br />
runt i kroppen och tvingade bort tröttheten. Bakom honom ropade en av alkisarna<br />
förväntansfullt efter honom: ”Ska du inte ha <strong>din</strong> öl?” men Mikael hörde honom inte. Han<br />
sprang tills han såg röda prickar framför ögonen, då saktade han ner, men bara så mycket att<br />
han inte skulle svimma. Sedan fortsatte han att springa. Han måste ta sig hem. Han måste ta<br />
reda på var Marie var.<br />
Marie befann sig flytande i en dröm. Hon kände sig varm och bekväm. Någonstans i<br />
bakhuvudet tyckte hon att hon hörde en fågel. En liten tunn vissling som varnade henne. Du<br />
ska inte vara h<strong>är</strong>. Du hör inte hemma h<strong>är</strong>. Men varje gång hon försökte höra fågeln så tycktes<br />
den försvinna. Hon hade något dimmigt minne av en kvinna med ett bländande fint leende<br />
och en man som tittade k<strong>är</strong>leksfullt på henne, men de gled undan ur hennes hj<strong>är</strong>na lika fort<br />
som de dök upp.<br />
Bredvid henne satt en enorm varelse med håriga axlar och ett kattlikt ansikte. Hon kände<br />
sig liten i dess n<strong>är</strong>varo, men hon var alldeles för dimmig i huvudet för att vara rädd. Du hör<br />
inte hemma h<strong>är</strong>, viskade fågeln igen. Marie åkte tåg. Så mycket visste hon. Men det h<strong>är</strong> tåget<br />
liknade inte någonting hon någonsin hade sett. Vagnen hon satt i var formad som en åtta. Hon<br />
kunde inte se några dörrar och bara ett enda fönster mitt emot henne som var helt runt och<br />
hade konstigt glas. Sådant glas som finns i duschen, fast ändå inte. Det var helt mörkt utanför<br />
så hon hade ingen aning om var de kunde vara. I en tunnel kanske?<br />
Då kom hon ihåg något. Varelsen bredvid henne, kissenallen, hade burit henne nedåt.<br />
Långt, långt nedåt och sedan hade de gått igenom en stor port med m<strong>är</strong>kliga tecken på. Sedan<br />
hade hon vaknat h<strong>är</strong> på tåget. Hon försökte vrida huvudet för att se bättre, men det var som<br />
om det satt fast i någonting. I ögonvrån kunde hon se andra passagerare. De såg konstiga ut.<br />
Stora formlösa varelser som satt runt om i vagnen. Vissa såg ut att samtala med varandra<br />
medan andra stirrade på henne. Det var konstigt att de tittade på henne, som om de inte visste<br />
vad det var de såg. Hon såg väl inte konstig ut?<br />
Tåget stannade plötsligt och en dörr öppnades i mitten av åttan. Marie tittade förvånat på<br />
öppningen, den hade varit helt osynlig fram till nu. Några dimmiga passagerare klev på och<br />
några klev av. Hon tittade upp på kissenallen, men han rörde sig inte. Tydligen skulle de inte<br />
av vid den h<strong>är</strong> hållplatsen. En av passagerarna som klev på såg ovanligt stor ut. Större än<br />
85
Change language