Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
deras ögon möttes blev hon stillastående. Mer förundrad än rädd. Hans ögon lyste som<br />
strålkastare av skräck. Läkaren var helt paralyserad d<strong>är</strong> han satt. Hans ögon flackade fram och<br />
tillbaka och fastnade sedan på någonting bakom Mia. Hon vände snabbt blicken dit och fick<br />
se Olofsson komma gående. Han kom emot henne med ryckiga rörelser och ena be<strong>net</strong><br />
släpande efter sig. Hans läkarrock var röd av blod från skotthålen han fått tidigare, men han<br />
gick. Han rörde på sig. Han… levde. Nej, intalade Mia sig. Olofsson var inte längre levande.<br />
Hon kände bara ett slags lugn n<strong>är</strong> han långsamt kom emot henne med utsträckta armar och<br />
öppen mun. Det skulle ta slut nu. Olofsson skulle äntligen befria henne.<br />
Ja, låt det ta slut. Jag vill inte veta mer.<br />
Istället hasade Olofsson förbi henne och föll eller kastade sig över den paralyserade<br />
läkaren i hör<strong>net</strong>. Olofssons omänskliga frustande blandades med läkarens sm<strong>är</strong>tfyllda skrik<br />
n<strong>är</strong> Olofssons tänder borrade sig in i hans kind och slet loss en stor bit kött. Mia vände sig om<br />
och sprang mot entrén. Hon ville inte se mer. Mest av allt fruktade hon sanningen som låg och<br />
bubblade i henne alldeles innanför huden.<br />
Nej, det får inte vara så. Nej nej nej.<br />
N<strong>är</strong> hon kom ut gick hon utan att vara medveten om det. Benen levde sina egna liv. Solen<br />
bländade henne och hon var tacksam över det. Hon behövde inte se vad som försiggick runt<br />
omkring henne. Människor som Olofsson hade raglat ut från sjukhuset mycket tidigare än hon<br />
och förmodligen gått samma väg som hon gick nu. Ner mot stadsk<strong>är</strong>nan. Ner mot vattenhålet.<br />
D<strong>är</strong> födan fanns. Ibland trängde sm<strong>är</strong>tsamma och skräckfyllda skrik igenom försvarsskölden<br />
hon arbetat med att sätta upp sedan hon lämnade sjukhuset. Hon ville slita av sig öronen för<br />
att slippa höra.<br />
Hon vaknade upp ur sitt transliknande tillstånd n<strong>är</strong> hon befann sig på gågatan mitt i<br />
Uppsala centrum. Runt omkring henne såg hon människor springa i vild panik. Och de som<br />
liknade Olofsson som långsamt och hungrigt hasade efter. Ingen av de levande döda rörde<br />
henne. Hon var en av dem och skulle inte bli attackerad.<br />
Levande kött måste smaka bättre än jag...<br />
Men hon var ändå inte en av dem. Hennes immunförsvar hade skyddat henne mot den<br />
slutliga transformeringen. Hennes hj<strong>är</strong>na fungerade så pass bra att hon inte skulle förvandlas<br />
till en av de zombies som nu sökte efter mat. Det var hennes räddning. Hennes förbannelse.<br />
Benen bar henne inte längre. Hon föll ner på knä och höjde ansiktet mot himlen. Ett<br />
omänskligt och olyckligt tjut trängde ut ur hennes strupe n<strong>är</strong> hon såg v<strong>är</strong>lden falla i ruiner<br />
framför sig. Och endast hon var medveten om att det skedde.<br />
31
Change language