You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
varit navet i släkten. Hon var anledningen till att de alla träffades någon gång om året för att<br />
fira hennes födelsedag eller för att bara samla släkten för en dag. Nu var det förmodligen slut<br />
med det. Samtidigt kände han stor respekt för sin gamla mormor. Hon hade n<strong>är</strong>mare femtio<br />
medlemmar ur sin egen familj samlade h<strong>är</strong> idag. Och det var inte ens alla. Han visste inte<br />
exakt hur stor släkten var, men visst fanns det fler d<strong>är</strong> ute som av en eller annan anledning<br />
inte kunde komma på begravningen. Kanske hundra personer totalt som h<strong>är</strong>stammade från<br />
den gamla kvinnan som nu gjort sitt h<strong>är</strong> i livet.<br />
Det var det han kände. Vördnad och respekt. Något annat av mormors barn slog i sin<br />
kaffekopp för att äska tystnad, men han hörde det knappt. Han lyssnade bara med ett halvt öra<br />
n<strong>är</strong> ytterligare en av hans morbröder, som var runt sjuttio år, höll ett kort tal om sin mamma.<br />
Istället funderade han på hur det var att leva under det tidiga 1900-talet. Hur mormor hade<br />
klarat att uppfostra åtta barn och hur släkten hade expanderat till vad den var idag. Plötsligt<br />
kände han sig glad för mormors skull. Han kunde naturligtvis inte veta om mormor varit helt<br />
nöjd med livet, men eftersom hon skapat så många människor måste det ju, i v<strong>är</strong>sta tänkbara<br />
fall, finnas åtminstone några i släkten som hade bra liv. Han själv kände sig nöjd med livet till<br />
exempel, vilket om man tänkte i snirkliga banor genom generationerna, innebar att mormor<br />
gjort ett bra jobb.<br />
Med ens var han lugn. Det kanske inte gjorde så mycket att han hade vandrat med Döden<br />
under så många år. Nu hade han i alla fall fått grepp om sina tankar vilket kändes skönt. Han<br />
kunde minnas mormor med glädje istället för att känna den dystra sorgen. Eller den dystra<br />
avsaknaden av sorg, rättade han sig. Han lutade sig tillbaka i stolen och smuttade på sitt kaffe<br />
medan han betraktade människorna runt omkring sig. Ytterligare någon reste sig upp och<br />
pratade om sina minnen om mormors liv. Han lät orden sjunka in utan att fundera så mycket<br />
mer. På det hela taget misstänkte han att fler i släkten upplevde ungef<strong>är</strong> samma sak som han<br />
själv. Några skulle sörja den gamla kvinnan medan andra skulle sakna henne.<br />
Talarna avlöste varandra utan något s<strong>är</strong>skilt mönster den kommande halvtimmen. Några<br />
fällde rört en tår under tiden medan andra bara satt och lyssnade. Tillställningen avbröts på ett<br />
naturligt sätt n<strong>är</strong> ingen ny talare reste sig upp för att prata ytterligare. Det som skulle sägas<br />
hade sagts och alla verkade nöjda. Strax d<strong>är</strong>på ansåg någon högljutt att det var dags för<br />
släktfoto så samtliga blev utfösta på gårdsplanen utanför församlingshemmet.<br />
Himlen hade klarnat upp något n<strong>är</strong> släkten föste ihop sig för fotograferingen och den gråa<br />
dagern fick en nyans av blekgult d<strong>är</strong> solstrålarna trängde igenom molntäcket.<br />
”Kom igen! Fös ihop er. Alla ska vara med”, sa en kvinna med ansträngd munterhet n<strong>är</strong><br />
någon diskret försökte smita ifrån klumpen av människor.<br />
166
Change language