Vad är din hemlighet? - HansOlsson.net

på rösten. Men själv kände han bara obehag eftersom han inte visste hur man skulle bete sig.
Livets handbok hade inga instruktioner för den här situationen.
Elljusspåret slingrade sig genom skogen och solens strålar strilade ner genom lövverket på
marken framför honom. Då och då mötte han en joggare eller en tant som var ute med
hunden, men annars var det lugnt och skönt här. En bra plats att fundera på hur det egentligen
låg till. I grund och botten var han inte det minsta förvånad över att hans mormor nu hade gått
bort. Hon hade i hans ögon varit uråldrig så länge han kunde minnas. När han var tio år var
hon åttiosex. Nu var han tjugosex och mormor hade gått bort två dagar innan sin
etthundratreårsdag. Han hade under alla de år som gått varit medveten om att hon kunde dö
vilken dag som helst. Men det skedde aldrig. Det var sannerligen en krutgumma som hette
duga.
Han suckade igen medan han klev över en nedfallen gren som låg mitt över spåret. Han
hade vuxit upp med tanken att mormor när som helst kunde gå bort. Att sörja i förtid kallade
psykologerna det. Själv fick han mer intrycket av att han hade vandrat med Döden som
sällskap för länge. Han hade vant sig vid tanken på Döden och det var inte det minsta
förvånande att denne nu slagit till igen. Enda bekymret var att dagen slutligen hade kommit
och att han inte visste hur han skulle göra med allting. Eller rättare sagt, hur de andra i
familjen och släkten förväntade sig att han skulle bete sig. Nåväl, det gällde bara att hålla
fasaden uppe när det var dags för begravning. Han hade två veckor på sig att förbereda sitt
framträdande.
Lite överraskande kände han sig lugn över att få tänka igenom det hela ordentligt. Han
kände ingen sorg. Det var kanske inte vad som förväntades av honom, men varför skulle han
bry sig om det? Han var okej med det, så då fick andra också vara det. Att vandra med Döden
kanske hade sina fördelar ändå. Tanken fick honom att le, men så stelnade leendet till mitt i
ett steg och han var nära att snubbla omkull. Om han kunde vänja sig vid Dödens sällskap, då
kanske han kunde vänja sig vid andra obehagliga känslor och situationer i förtid också.
Tanken rusade runt framför ögonen på honom. Den svällde och utvecklades i takt med att han
bleknade. Vad mer kunde man förbereda sig på i livet? Vilka scenarier kunde man utveckla
till värsta tänkbara i förtid? För det var ju lite av vad döden handlade om. När någon väl gått
bort så var det så det var. Det var naturligt, självklart och enkelt. Fast samtidigt skrämmande
och slutgiltigt.
Så vad blev nästa steg? Att vandra med att få sparken från jobbet? Att sällskapa i förtid
med skilsmässan? Att ta en öl med dålig barnuppfostran och snacka lite skit en kväll? Han
kände att han blev svettig igen, trots att han stod still mitt i elljusspåret där trädens skugga
162