Vad är din hemlighet? - HansOlsson.net

Han visste genast att allting var åt helvete. En polis med skäggigt ansikte och blå ögon
tittade ut från köket.
”Mikael?”
”Ja, det är jag.”
”Vi behöver prata med dig. Sätt dig här i köket”, polisen hade ett vänligt tonfall, men det
röjde också en stor portion allvar. Mikael kände sig plötsligt matt. Benen var som pelare
gjorda av bly när han stapplade in i köket. Han såg Sofia sitta på en stol vid fönstret. Hon
tittade upp på honom med rödgråtna ögon och snyftade ynkligt när han kom in. Mikael mådde
illa igen.
”Vad är det frågan om?” nästan sluddrade han vilket fick till följd att den andra polisen,
som stod lutad mot diskbänken kastade en misstänksam blick på honom. Han var kortare och
hade grå ögon, men det var också allt Mikael uppfattade.
”Sätt dig så ska vi gå igenom vad vi vet.”
Mikael gick med tunga steg och satte sig bredvid Sofia. Hennes hand sökte hans, men inte
hans blick. Hon stirrade bara stint framför sig som om hon av skuld inte vågade se honom i
ögonen.
”Vad har hänt?” krävde Mikael att få veta.
”Er dotter är borta. Er sambo anmälde henne försvunnen för en dryg timme sedan. Var
befann du dig för en timme sedan?”
”Vafan… varför”, sa Mikael hetsigt, men så hejdade han sig.. Han visste att det var
rutinfrågor, poliserna gjorde bara sitt jobb. Han visste detta för att han själv brukade få samma
reaktion när han tog in snattare till förhör. Omedelbar förnekelse. Skylla på någon annan.
”Jag var på stan.”
”Varför var du på stan? Din sambo sa att du var sjukskriven idag. Stämmer det?”
”Ja det stämmer.”
”Så varför var du på stan? Vad gjorde du där?”
”Det angår er inte. Var är min dotter?”
Poliserna utväxlade en snabb blick, sedan gav de med sig.
”Vi vet inte. Har ni ringt till alla hennes vänner? Hon kanske har gått hem till en kompis i
närheten?”
”Jag har ringt till alla”, sa Sofia olyckligt. ”Men Marie är inte någonstans. Hon gick in på
gården när vi kom hem och jag såg henne från fönstret. Sedan var hon bara borta. Jag vet inte
var hon är.”
87