Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
framsidan av skjulet. En liten grusväg slingrade sig in i skogen mot landsvägen någon dryg<br />
kilometer d<strong>är</strong>ifrån.<br />
Knuttarna verkade nöjda med sitt tillhåll och eftersom det låg en bit utanför samhället så<br />
fick de vara ifred d<strong>är</strong>. Det började skymma n<strong>är</strong> jag var klar att sätta min plan i verket. Jag<br />
hade sminkat mig så det såg ut som jag var blodig och sönderslagen. För att få det att verka<br />
äkta hade jag till och med skurit mig själv i ena handen. Inte djupt utan bara så det skulle se<br />
trov<strong>är</strong>digt ut. Trov<strong>är</strong>dighet har varit mitt viktigaste redskap under den h<strong>är</strong> resan.<br />
Det var fyra storvuxna MC-knuttar d<strong>är</strong> den kvällen, så jag visste att jag bara hade en<br />
chans på mig att lyckas. Det var en liten MC-klubb efter vad jag förstått. Lonely Wolfs hette<br />
de. De var inte precis den typ av människor jag skulle umgåtts med i vanliga fall.<br />
Jag stapplade jämrande ut ur skogen mot deras lilla skjul. De var alla inomhus så<br />
jämrandet var mer ett förspel, kanske mest för mig själv för att verkligen intala mig allvaret i<br />
det jag tänkte göra. För att ingjuta mod i mig själv.<br />
Om någon såg mig genom ett fönster så måste det dock se trov<strong>är</strong>digt ut. Jag rusade fram<br />
till dörren och slet upp den och stirrade skräckslaget på de förvånade männen d<strong>är</strong> inne. De<br />
satt vid ett litet runt bord och spelade kort. Det var inte s<strong>är</strong>skilt svårt att se rädd ut vid det<br />
h<strong>är</strong> tillfället. Situationen var absurd, även om jag visste precis vad som pågick. Det gjorde<br />
dock inte männen i skjulet.<br />
"<strong>Vad</strong> i helvete...", utbrast den av dem som satt n<strong>är</strong>mast dörren.<br />
Jag avbröt dem snabbt.<br />
"Hjälp mig! Han kommer." Jag kastade en snabb blick mot skogen igen som om jag såg<br />
något, sedan sprang jag flämtande åt motsatt håll. Jag hoppades att någon av männen skulle<br />
följa efter mig och två av dem gjorde faktiskt det. Jag antar att de ville veta vad som var på<br />
gång. <strong>Vad</strong> de än sysslade med d<strong>är</strong> i skjulet så ville de säkert inte ha besök, s<strong>är</strong>skilt inte av en<br />
blodig och skräckslagen galning.<br />
Nu var spelet igång och det fanns ingen återvändo. Jag var glad att det bara var två som<br />
följde efter mig. Om alla skulle rusat ut och börjat jaga mig hade det blivit problematiskt.<br />
Men två var hanterbart.<br />
Jag kom snabbt in i den glesa skogen och sprang i en rak linje bort från skjulet.<br />
De två männen som förföljde mig skrek åt mig att stanna men jag ignorerade dem. Jag<br />
sprang för mitt liv samtidigt som jag slet upp en trasa ur fickan. Jag lyckades med hj<strong>är</strong>tat i<br />
halsgropen torka av mig sminket och blodet jag hade i ansiktet medan jag duckade för grenar<br />
och hoppade över sly och småstenar. Om min plan skulle lyckas var jag tvungen att få bort<br />
det de kunde känna igen efter den snabba blick vi utbytt borta vid skjulet.<br />
155
Change language