You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
d<strong>är</strong> inne i mörkret andades. Mikael sänkte omedvetet cigarrettändaren. Han var inte i någon<br />
position att hota mannen.<br />
En av gestalterna tog plötsligt form ur skogen. Det såg ut som en stor björn som gick<br />
upprätt n<strong>är</strong> den kom emot dem. I famnen bar den något. Sofia såg vad det var först. Hon skrek<br />
till och sprang fram för att möta varelsen, utan en tanke på sin egen säkerhet. Mikael hann inte<br />
ens reagera. Modersinstinkten hade tagit över alla rationella känslor och Sofia handlade bara.<br />
N<strong>är</strong> hon kom fram till varelsen stannade hon. Den var enorm och hon såg ut som en liten<br />
flicka vid fötterna på en väldig staty. Mikael visste inte vad han skulle göra. Han ville springa<br />
fram och slita tillbaka Sofia från bestens n<strong>är</strong>varo. Han ville ha ett hagelgev<strong>är</strong> och se hur<br />
hagelsv<strong>är</strong>m efter hagelsv<strong>är</strong>m slet sönder varelsen som höll i hans lilla flicka. Men han gjorde<br />
ingenting. Det fanns ingenting han kunde göra.<br />
Varelsen lyfte ömt och varsamt ner Marie, som om hon var ett nyfött spädbarn, till Sofia<br />
som stod med armarna uppsträckta mot det stora kattliknande ansiktet. Hon tog Marie i<br />
famnen och backade sedan långsamt tillbaka mot Mikael. Det gick runt i huvudet på honom.<br />
”<strong>Vad</strong> <strong>är</strong> ni för några?” fick han till slut ur sig.<br />
”Det spelar ingen roll. Ni har fått er dotter tillbaka, nu vill jag ha cor’mactas.” Mannen<br />
sträckte fram något mot Mikael, det var cylindern som han hittat kulan i. Mikael tvekade,<br />
sedan skruvade han försiktigt ihop de båda halvorna så att kulan blev hel igen. Han gick<br />
långsamt fram till mannen och lade försiktigt ner kulan i burken.<br />
”Tack”, sa han kort. Kanske fanns d<strong>är</strong> en ton av lättnad.<br />
”<strong>Vad</strong> <strong>är</strong> det för något? Varför var den d<strong>är</strong> saken v<strong>är</strong>d min dotter?”<br />
Mannen höjde långsamt blicken. Mikael tyckte nästan att det fanns något sorgligt d<strong>är</strong> inne.<br />
”Det <strong>är</strong> vad ni människor skulle kalla ett hj<strong>är</strong>ta.”<br />
”Ett hj<strong>är</strong>ta? Det <strong>är</strong> ju bara en massa kugghjul och metalldelar”, Mikael kunde inte tro det.<br />
”Ett hj<strong>är</strong>ta tillverkat av våra skickligaste smeder och alkemister. Vartenda litet kugghjul,<br />
varenda liten stör och varenda metallbit fyller ett syfte. Det <strong>är</strong> ett hj<strong>är</strong>ta.”<br />
”Vilka <strong>är</strong> ni? Svara på det.”<br />
”Vi har levt sida vid sida i århundraden, men vi lever inte tillsammans. Människan gjorde<br />
sig gradvis av med skogen. Men vi tillhör den. Den <strong>är</strong> vårt hem. Vi har inte haft med varandra<br />
att göra på århundraden. Ni har inte vetat att vi finns. Bara ett fåtal av er har haft förmågan att<br />
se. Resten har inte velat och vi har hållit oss undan. Under tidens gång har vi vuxit ifrån<br />
varandra. Vi fungerar inte längre i samma v<strong>är</strong>ld.”<br />
”Men… om det <strong>är</strong> som du säger och människan inte kan se er. Varför har då jag sett saker<br />
den senaste tiden. Sedan jag hittade kulan har jag sett… saker som inte borde finnas.”<br />
95
Change language