You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Till och med ytterdörren i tamburen kändes tröstande. Det var hennes hem, hennes borg och<br />
hennes tillflyktsort mot fara. Men någon hade trängt in genom hennes försvar och det var så<br />
hon hade hamnat h<strong>är</strong>. Hon stelnade till, det kanske var svaret. Hennes ytterdörr. Varför var<br />
skepnaden ens i hennes lägenhet? Hon måste ha släppt in den för hon skulle aldrig släppa in<br />
en främling, hon var lite för rädd av sig för det. Enkel logik: Det var någon hon kände. Men<br />
vem? Någon från jobbet som kom på besök? Nej det stämde inte. Kanske det var…<br />
sida.<br />
Hon avbröts då dörren till rummet slogs upp med ett brak. Olofsson for upp från hennes<br />
”<strong>Vad</strong> i hel…”<br />
Olofsson lämnade hennes sida och Mia hörde flera röster som skrek åt varandra.<br />
Meningarna flöt ihop, men helhetsbilden som växte fram skrämde henne n<strong>är</strong> orden strömmade<br />
in genom hennes öron.<br />
”Det <strong>är</strong> kaos d<strong>är</strong> ute! Det har kommit in fyrtio nya den senaste halvtimmen. Hela staden<br />
verkar smittad. Vi har inte plats för dem. <strong>Vad</strong> ska vi göra? Vi måste hålla dem under kontroll<br />
h<strong>är</strong> inne. Bind dem med vad vi har. Lås in de längst gångna på avdelning D, vi kan ingenting<br />
göra för dem nu. Likadant i andra städer redan? Säkert hundratals smittade genom bett, som<br />
inte sökt upp sjukvården. Hur kan det sprida sig så fort på två dagar? Nationell katastrof.”<br />
Mia lyssnade skräckslaget på de hetsiga, gälla rösterna medan hon försökte förstå. <strong>Vad</strong> var<br />
det för smitta? Var hon smittad? Ja det var hon antagligen, men det verkade bättre med henne.<br />
Enligt doktor Olofsson i alla fall. Hon knep ihop ögonen och hoppades innerligt att han hade<br />
rätt.<br />
Plötsligt hördes ett större tumult utanför rummet. Hon kunde inte se något eftersom hon<br />
fortfarande låg fastspänd på britsen, men hon hörde. Ett gutturalt vrål kom snabbt n<strong>är</strong>mare.<br />
Det ekade mellan väggarna d<strong>är</strong> ute någonstans. Oväsendet stegrades tills det var outh<strong>är</strong>dligt<br />
och det utdragna vrålet tycktes aldrig ta slut. Det fanns ingenting mänskligt i det.<br />
”Ta in honom h<strong>är</strong>… se till att han <strong>är</strong> ordentligt fastspänd… vi kan inte ta in fler nu. Vi får<br />
inte plats.”<br />
Rösterna lät avlägsna men Mia hörde dem ändå. Hon skruvade på sig, försökte ta sig loss.<br />
<strong>Vad</strong> det än var som skulle in i rummet så ville hon inte se det. Hon var rädd för att hon<br />
äntligen skulle få reda på vad som hänt henne. Ingen besvarade hennes tysta böner och strax<br />
d<strong>är</strong>efter rullades en bår in. Den andra britsen bredvid henne knuffades omilt bort och den nya<br />
ställdes bara ett par decimeter från hennes. Hon stirrade rakt upp i lampan och försökte stänga<br />
ute ljuden. Hon kände snarare än såg att läkarna kämpade med mannen, försökte hålla honom<br />
25
Change language