You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Hon stirrade oförstående på honom. Hon kunde faktiskt inte komma ihåg vad hon hette.<br />
Hon skakade på huvudet till svar. Nu var hennes chans att få reda på varför hon var h<strong>är</strong>. Om<br />
hon bara var duktig kanske doktorn kunde berätta det för henne.<br />
”Du heter Maria Stenåker, låter det bekant?”<br />
Minnena rusade genom henne. Maria. Ja, nu kom hon ihåg. Mia, det var så hon hette.<br />
Varför hade det hållits dolt för henne? Kunskapen om hennes namn gav henne styrka. En våg<br />
av beslutsamhet sköljde genom henne och hon tittade upp på Olofsson med förnyade krafter.<br />
Han kunde verkligen hjälpa henne.<br />
”Bra, bra. Men du vet inte varför du <strong>är</strong> h<strong>är</strong>. Stämmer det?”<br />
Hon nickade ivrigt.<br />
”Okej. Du har varit på sjukhuset två dagar nu…”<br />
Det kunde inte stämma, hon hade ju vaknat upp för bara någon timme sedan. Hon<br />
sneglade på den stora runda klockan för att bekräfta sin misstanke. Ja det stämde. Det var inte<br />
mer än en timme sedan som hon sett Olofsson för första gången. Hon kunde inte avgöra om<br />
det var bra eller dåligt. Det enda hon kände nu var magen som vred sig som en orm inuti<br />
henne. Ett levande väsen som snabbt blev hungrigare och hungrigare. Olofsson måste ha sett<br />
hennes förvånade blick för han fortsatte lugnt och förklarande.<br />
”Lugn, det <strong>är</strong> ingen fara. Du har drabbats av ett virus. Det <strong>är</strong> d<strong>är</strong>för jag har den h<strong>är</strong><br />
masken. Vi har än så länge inte sett några tecken på att viruset skulle vara luftburet, men vi<br />
kan inte ta risken. Det förstår du säkert?”<br />
Olofsson svalde ett par gånger och torkade sig i pannan innan han fortsatte.<br />
”Det <strong>är</strong> ett väldigt aggressivt virus. Vi har aldrig sett någonting liknande. Hittills har vi<br />
fått in etthundratjugotre smittade på bara två dagar. De allra flesta hamnar till en början i ett<br />
komaliknande tillstånd. Men det varar i genomsnitt bara två timmar av vad vi sett hittills. Du<br />
<strong>är</strong> den enda som ’sovit’ längre än så. N<strong>är</strong> personerna sedan vaknar upp <strong>är</strong> de djupt förvirrade<br />
och aggressiva. Du <strong>är</strong> också den enda som har kvar förmågan att kommunicera med oss. Det<br />
<strong>är</strong> d<strong>är</strong>för du <strong>är</strong> så viktig, Mia. Vi måste få reda på var det h<strong>är</strong> viruset kommer ifrån och vi<br />
hoppas att du kan hjälpa oss så att vi kan skapa ett antivirus och hjälpa de h<strong>är</strong> människorna.”<br />
Hjälpa andra? Ja, g<strong>är</strong>na. Men hur? Jag kommer ju inte ihåg hur jag hamnade h<strong>är</strong>!<br />
”Huuhmhr?”<br />
Olofsson stirrade på henne.<br />
”Jag önskar jag förstod vad du sa Mia. Kan du försöka tala långsammare så kanske det går<br />
lättare? Men innan du börjar ska jag berätta för dig hur viruset fungerar, men jag gör det bara<br />
så att du ska förstå varför du har svårt att prata. Och du måste också förstå att vi gör allt vi kan<br />
23
Change language