Vad är din hemlighet? - HansOlsson.net

Han log vid minnet. Det var alltid samma sak. Den gamla krutgumman kom linkande från
köket och plirade genom de tjocka glasögonen på sällskapet som anlänt. ”Vem är det som
kommer på besök? Jag ser inte och jag hör inte.”
När hon kom fram till besökarna spände hon ögonen i dem och utbrast alltid: ”Jaså är det
ni? Kom in, kom in.”
De gick och satte sig i köket där en stor farfarsklocka hängde och tickade olycksbådande
på väggen. Mormor bjöd på kaffe, bulle och sockerdricka medan de pratade om ditt eller datt.
Mitt i samtalet kunde mormor luta sig fram mot fönstret och stirra ut över fältet som låg
utanför radhuset.
”Är det en skata där borta? Och invandrarna under mig odlar visst potatis och rädisor. De
satte dill igår till och med.”
Han tittade också ut genom fönstret i hopp om att få se skatan, men den satt ett femtiotal
meter längre bort vid skogskanten och han hade svårigheter att ens se att det var en levande
varelse där. Än mindre kunde han urskilja de olika växterna i det lilla trädgårdslandet tre
våningar längre ner. Ja, han skulle definitivt sakna mormor. Men någon sorg? Den fanns inte
där. Han gjorde ett tafatt försök att komma i kontakt med den uteblivna sorgen.
”Hallå? Är det någon där inne?” sa han till bröstkorgen eftersom det var där sorgen
troligtvis gömde sig. Det var som att knacka på en tom plåtburk. Ekot av tomheten rullade
upp längs innerväggarna på burken och studsade ut i det fria utan att lämna minsta spår efter
sig. Han suckade, reste sig och gick ut i hallen där han tog på sig skorna. En promenad var
vad som behövdes för att samla tankarna.
När han klev utanför dörren till trapphuset blev han för ett ögonblick bländad av den
skarpa solen. Det var en skön varm dag i slutet av augusti. En lätt bris blåste genom gatorna
och bara enstaka små molntussar svävade omkring på himlen. Han gick till en början utan
mål. Det var skönt att bara få röra på benen och känna vinden fläkta i ansiktet. Till slut
hamnade han borta vid det större skogspartiet där elljusspåret fanns. Han andades tungt från
den snabba promenaden då han klev in i den svalkande skuggan från träden. Han började gå
längs med femkilometersspåret i brist på andra vägar att följa.
När han gått en dryg kilometer började tankarna äntligen samla sig i hans huvud. Mormor
är borta. Saknar sorg, eller ingen sorg alls rättare sagt. Och så den där känslan som han fått
när han pratat i telefonen. Egentligen visste han exakt vad det var. Problemet var att han inte
visste hur han skulle handskas med det, hur han skulle spela sin roll när nyheten levererades.
Han hade förmodligen gjort vad som förväntades av honom. Låtit lite ledsen och överraskad
161