Vad är din hemlighet? - HansOlsson.net

Att vandra med Döden
Telefonen ringde med sin envisa gälla signal. Han sneglade på klockan. Strax efter 12:00.
Vem ringer så här dags? En försäljare kanske? Han suckade djupt medan han gick in i
sovrummet där telefonen stod.
”Hallå”, svarade han entonigt, på gränsen till fientligt.
”Hej. Det är jag. Hur är det?”
Hans mor. Hon lät ängslig och nedstämd. Dessutom brukade hon aldrig ringa så här mitt
på dagen. Han kände hur nackhåren reste sig när en ilning fortplantade sig genom kroppen.
Han visste instinktivt vad det var för ärende hon hade. Hans mor suckade i andra änden av
luren.
”Ja, nu är det så här att mormor har gått bort. Hon mådde bra ett par dagar men sedan
svängde det om och igår gick hon bort.”
”Jaha. Vad trist”, sa han efter ett par sekunders tystnad. Vad ska man säga? Ilningen blev
starkare i kroppen medan tysta sekunder tickade förbi. Han önskade plötsligt att samtalet
skulle ta slut så han kunde bearbeta känslan som växte inom honom.
”Det är begravning om två veckor. Kommer du då?”
”Ja, jag kommer.”
”Om du har något annat inbokat då så måste ju det gå före såklart, men jag skulle
uppskatta om du kom.”
”Jo men jag kommer.”
”Det är bra. Ja det är som det är. Hon var ju trots allt hundratre år gammal.”
”Ja. Men tråkigt ändå.”
Mer tystnad, en suck på andra sidan luren. Han höll andan. Den märkliga känslan växte
sig allt starkare inom honom.
”Vi får hålla kontakten under dagarna som kommer nu så får vi se… Sköt om dig.”
”Det ska jag. Hej då.”
När de lagt på satt han på sängkanten och stirrade rakt framför sig en stund. Känslan som
hade bubblat upp under samtalet ville inte släppa greppet om honom. Han kunde inte sätta
fingret på vad han kände riktigt. Det enda han visste med säkerhet, var vad han saknade: sorg.
Visst skulle han sakna mormor. Hon hade funnits där hela hans liv, långt in i vuxen ålder.
När han som liten följde med sin mamma på besök hos mormor ropade hon inifrån lägenheten
när det ringde på hennes dörr: ”Vem är det?”
160