You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
och Marie hoppade till av förskräckelse. Sedan reste den på sig. Varelsen tornade upp sig<br />
ovanför henne och Marie tittade skräckslaget upp på den. Hon skulle sprungit hem till<br />
mamma. Det var först då hon såg att tassarna inte var tassar. Det var stora händer. Hon tog ett<br />
försiktigt stapplande steg bakåt. Hon var mycket rädd nu. Kissenallen tittade ner på henne och<br />
visade plötsligt tänderna. En rad med gul-vita tänder blottades under läpparna. Marie skrek till<br />
och vände sig till hälften om för att springa. Men det var för sent. Varelsen svepte lätt upp<br />
henne i famnen och allting blev svart n<strong>är</strong> Marie, stel av skräck, kände hur marken försvann<br />
under hennes fötter.<br />
Mikael stirrade ut på gatan. Han satt på en uteservering med en starköl framför sig. Han visste<br />
inte vad klockan var, orkade inte bry sig. Han mådde fruktansv<strong>är</strong>t dåligt och det var inte<br />
enbart på grund av sömnbristen. Den konstiga känslan han haft de senaste dagarna hade<br />
stegrat sig inom honom. Nu flöt den runt någonstans i kroppen på honom likt ett stormigt hav.<br />
Ibland slog vågarna in med full kraft vilket fick honom att grimasera av illamående.<br />
Jag har sett saker jag inte borde ha sett.<br />
Den bisarra tanken vägrade släppa greppet om honom och han kunde för sitt liv inte<br />
fundera ut någon lösning. Han smuttade försiktigt på ölen och hoppades att han skulle få<br />
behålla det han svalde ner. Ett par bord bort satt ett par A-lagare och pratade om problem med<br />
att få ut bidrag. Om den m<strong>är</strong>kliga känslan inte ville släppa skulle det inte dröja länge innan<br />
Mikael var i samma eländiga tillstånd som de.<br />
Plötsligt ringde hans mobiltelefon. Han kände knappt igen signalen, men han plockade<br />
upp telefonen ur fickan och stirrade slött på displayen. Det var Sofia.<br />
”Hallå?” svarade han sluddrigt.<br />
Först hörde han knappt att det var Sofia. Hon skrek och grät i telefonen. Till slut lyckades<br />
han med vänliga ord lugna ner henne så pass mycket att han kunde höra vad hon sa.<br />
”Jag hittar inte Marie. Hon var nere på gården för en timme sedan, jag såg henne från<br />
fönstret. Men sedan försvann hon bara. Jag vet inte var hon <strong>är</strong>”, snyftade hon förtvivlat.<br />
Mikael kände hur den sista v<strong>är</strong>men han hade kvar i kroppen lämnade honom.<br />
”<strong>Vad</strong> menar du?”<br />
”Jag hittar inte vår flicka.” Sofia grät hjälplöst nu och Mikael kände sig tom och ihålig. Ett<br />
skal som var på väg att trasas sönder.<br />
”Var <strong>är</strong> du?”<br />
”Jag <strong>är</strong> hemma, men jag vet inte var Marie <strong>är</strong>.”<br />
84
Change language