You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
parken och gjorde den till en oas i staden. Han undrade hur inkräktaren kunde veta så mycket<br />
om honom på kort tid. Hade han själv ett virus på sin dator som avslöjade hans vanor? Han<br />
fick ta tag i det senare. Nu var han faktiskt mycket nyfiken på att träffa den okända personen.<br />
Kanske kunde de verkligen starta något som han själv var oförmögen att göra. En digital<br />
rebellgrupp som slog till mot företagen, mot infrastrukturen och mot bankerna. De skulle<br />
kunna göra allting han någonsin drömt om men aldrig vågat. Och om de inte lyckades dölja<br />
sina spår hade hackern nu en syndabock. Det var v<strong>är</strong>t risken att träffa inkräktaren. I v<strong>är</strong>sta fall<br />
kunde han springa d<strong>är</strong>ifrån. Det var inte mer än så.<br />
Han var tvungen att dra ett djupt andetag för att lugna ner sina darrande händer tillräckligt<br />
för att svara.<br />
”Jag kan tänka mig att träffas. N<strong>är</strong>?”<br />
”I parken om en timme. Duvorna väntar d<strong>är</strong>.”<br />
Duvan. Så skulle han kalla inkräktaren. Ett passande namn på den okände.<br />
”Jag kommer dit. Vi ses. Antar jag.”<br />
”Vi ses. Vågorna bryts mot stormen.”<br />
Det var som att vakna upp. Markören blinkade stilla på sk<strong>är</strong>men. Vandragama hade skrivit<br />
mer, men hackern orkade inte ta in texten nu. Hj<strong>är</strong>nan var upptagen med att bearbeta det som<br />
just hänt. En inkräktare i min dator, som vill träffas och genomföra storverk. Vi kan bli de<br />
största genierna v<strong>är</strong>lden någonsin har skådat.<br />
Tanken var berusande. Och om något skulle gå fel kunde han alltid dra sig ur och lämna<br />
inkräktaren åt sitt eget öde. Det var inte mer än så. Det skulle han se till.<br />
Han sneglade på klockan. Det var dags att ge sig iväg. Han reste sig så fort att stolen<br />
nästan välte. Sedan klädde han snabbt på sig, kastade en hastig blick på sk<strong>är</strong>marna d<strong>är</strong><br />
loggfilerna flimrade i takt med att de uppdaterades. Inget nytt av v<strong>är</strong>de.<br />
Hackern försvann ut genom dörren och ut i natten. Han var spänd och förväntansfull inför<br />
mötet med den okände. Det h<strong>är</strong> hade han aldrig kunnat förutse.<br />
N<strong>är</strong> han lämnat lägenheten hoppade markören plötsligt till igen.<br />
”Jag <strong>är</strong> du”, skrev den på sk<strong>är</strong>men.<br />
”Jag bränner marken du går på. Duvorna flyger fort. Cirklarna talar…”<br />
Texten blev allt längre och diffusare, som om den som skrev inte längre kunde hålla is<strong>är</strong><br />
orden och meningarna. Den kunde inte det. Hackern skulle kanske förstå sambandet en dag<br />
och med djup besvikelse inse att han blivit lurad. Att ingen väntade i parken. Kod 29 brydde<br />
sig inte, det var trots allt bara ett program utan medvetande som bara lagrade och återgav<br />
knapptryckningar.<br />
43
Change language