Vad är din hemlighet? - HansOlsson.net

Mikael gick in i sovrummet och hämtade en tjock tröja. Det var allt han tänkte ta med sig
förutom kulan. Han övervägde snabbt att ta med sig en kniv att ha som vapen, men striden
med Dick Tracy hade gjort honom modfälld. Livrädd.
Han var inte mänsklig.
När han kom ut i hallen stod Sofia där med armarna om sin jacka. De lämnade lägenheten
och gick ner till bilen som stod slarvigt parkerad framför deras portuppgång. När de klev in
försäkrade sig Mikael om att kulan verkligen låg i handskfacket. Han kände sig bara en smula
lättad när han kände tyngden av den i handen. Han kunde åtminstone förhandla fortfarande.
De skulle få Marie tillbaka. Sedan gav de sig av. Bilen rullade långsamt ut på vägen och snart
satt de där, som två tysta vålnader medan träden susade förbi utanför. Tjugofem mil, de skulle
inte vara framme förrän sent på kvällen.
När bilen svängde in på grusvägen som följde sjön var klockan över tio på kvällen. Solen
hade lämnat himlen och nu fanns bara en grådaskig skymning kvar. Mikael var dödstrött och
huvudvärken var värre än någonsin. Han önskade att han tagit med sig en ask Panodil och en
flaska whisky. De svängde runt ladugården och Mikael pressade gasen i botten så att gruset
sprutade för att komma uppför den korta men branta backen. Han parkerade bilen slarvigt
framför huset och stängde av motorn. Huset och utsikten liknade inte alls ett vykort längre,
snarare ett ödetorp som ruvade på ett kompakt mörker. Han sträckte sig över Sofia och grävde
runt i handskfacket tills han fick tag i kulan. Plötsligt var han villrådig, det kändes så fel
alltihop. Vad gjorde de här egentligen? Och tomten var öde. Det fanns inga spår av varken
Dick Tracy, Marie eller någon annan. I ett infall tryckte han in cigarrettändaren. Han räknade
sekunderna tills den åkte ut igen med ett svagt klickande. Han tog ut den och höll den mellan
tummen och pekfingret, sedan klev han ur bilen. Sofia som bara tittat på följde efter honom,
även hon jagad av onda aningar om att något var fel. Mikael huttrade i kylan. Allting var tyst
förutom knäppandet från bilens motor som svalnade.
”HALLÅ! VI ÄR HÄR NU!” vrålade han rakt ut. Sofia pep till och gömde sig bakom
honom som en liten flicka. Skriket ekade någonstans ifrån, men i övrigt var det tyst.
”Vad gör vi här egentligen?” frågade Sofia viskande efter en lång stund.
”Jag vet inte. Jag har… sett saker på sista tiden.”
”Vad menar du med det?”
”Ja, jag har sett saker som inte borde finnas där.”
Sofia stirrade på honom som om han var från en främmande planet, sedan omfamnade hon
honom. ”Åh, varför har du inte sagt någonting?”
93