Vad är din hemlighet? - HansOlsson.net

Sedan togs några kort och formeringen löstes upp lika fort som den bildats. De var klara
här och det var dags att åka hemåt igen. Släkten började genast packa ihop sina saker. De
myllrade omkring på gårdsplanen innan de hittade sina tillhörigheter och sina bilar.
Han tittade på en stund innan han vände sig om mot kyrkogården. Han gick på de prydligt
krattade grusgångarna bort mot mormors grav. När han kom dit var graven redan igenlagd.
Vaktmästaren, eller vem det nu var som grävde gravar och fyllde igen dem, hade gjort ett
mycket snyggt jobb. Det gick knappt att se skarven där gräsets lagts tillrätta över graven.
Graven låg alldeles vid utkanten av kyrkogården. Härifrån hade man utsikt över den stora sjön
Åsunden som låg nedanför. Mormors gård låg på andra sidan sjön så här ifrån skulle hon
kanske kunna segla hem om det var så det var när Döden slutade vara ett sällskap och istället
tog hem dem som gjort sitt.
Ett slags ro sänkte sig över honom där han stod och tittade på gravstenen. Mormor hade
sannerligen varit navet i släkten och han skulle komma ihåg henne så länge han levde. Att han
inte kände annat än en viss saknad bekymrade honom inte något mer. Det var som det var.
Han svepte en sista gång med blicken över viken innan han vände ansiktet mot
gravstenen.
”Hej då mormor.”
Sedan vände han sig om och gick. Döden var inte längre vid hans sida.
167